Recension: Rösten räddar Lisa Nilsson

Nöje Lisa Nilssons röst är lika stark som hennes låtkatalog är ojämn. Men tack vare topparnas höjd blir även dalarna uthärdliga.

Lisa Nilsson är ännu en i den vid det här laget ganska långa raden av artister vars karriärer fått sig en liten extra skjuts efter ”Så Mycket Bättre”. Även om hon kanske var i mindre behov av det än många andra som medverkat.

Hur som helst finns det inte många tomma platser i Stora salen när hon tillsammans med sitt fem man starka band äntrar scenen i Kulturens Hus strax efter halv åtta på lördagkvällen.

Och redan tio minuter in kommer kvällens första ”Så mycket bättre”-bidrag, tillika kvällens absoluta höjdpunkt. Gamla Ace Of Base-dängan ”The Sign”, som i svensk tappning döpts om till ”När kärleken tar slut”, blir i Lisa Nilssons händer till en helt ny låt, och oändligt mycket bättre än originalet. Och innan vi hunnit hämta oss passar man på att bränna av fina ”Sången om oss” också.

Vid det laget har det gått omkring 15 minuter av spelningen, och det känns redan som att showen nått något slags klimax. Något som, tyvärr, ska visa sig inte vara allt för långt ifrån sanningen.

Visst, ”Kom hem” bjuder på snygg 90-talsdoftande funk-psykedelia och den Andreas Mattsson-komponerade ”Var Är Du Min Vän” känns som en modern svensk klassiker, trots att den som låt är märkligt halvfärdig. Det känns som om Mattsson glömt bort att skriva den där pampiga refrängen man sitter hela låten och väntar på, men som aldrig kommer (dessutom vågar jag sätta en månadslön på att upphovsmannen lyssnat mer än en gång på Tom Waits ”I Hope That I Don’t Fall in Love With You”).

Men ju längre kvällen lider är det som att Lisa Nilsson och bandet tappar mer och mer fart. Ungefär en timme in staplas några alldeles för stillastående och segdragna låtar på varandra och det blir nästan olidligt sömnigt.

Publiken fortsätter dock jubla som om det inte fanns någon morgondag.

”Har vi redan peakat?” undrar Lisa Nilsson efter en ”Himlen Runt Hörnet” i extra utdragen form med tillhörande allsång från publiken. Och svaret är... mjo, även om kvällen avrundas på föredömligt vis med godbitar som ”Vart du än går”, ”Ett långsamt farväl” och ”Varje gång jag ser dig”.

Under den sistnämnda kostar stora delar av publiken till och med på sig att dansa lite. Inte något man ser varje kväll i Stora salen.

Lisa Nilsson och bandet bjöd på en låtmässigt ojämn afton, men tack vare Nilssons i det närmaste magiska röst blir även de svagare stunderna aldrig sämre än helt ok. Och när det är som bäst befinner hon sig på en helt egen nivå.

 
 
  • MEST LÄSTA
  • Andra har läst