Gustaf Noréns intervju på Kanal 5 har redan blivit smått klassisk och hans beskrivning av Mando Diao, som två stenar som slår mot varandra och skapade en gnista, är minnesvärd. Smålurig, men minnesvärd.
Hur är då Mando Diao utan stenen Norén? Det är få förunnat att ta reda på det – men Kiruna fick chansen.
Förväntningarna på Mando Diao inför avslutningen av lördagskvällen är märkligt nog lite större än vad de hade varit med den förre sångaren. Inte för att folk förväntade sig någon fantastisk kväll, utan snarare för att folk vill se hur fan de skulle lösa det här.
Det enkla svaret är att det inte blir lika bra. Jag är väldigt säker på att ingen i publiken tycker att bandet låter bättre utan den största profilen. Nyförvärvet Jens Siverstedt på gitarr ger inget större intryck alls och det verkar vara planenligt.
Givetvis är det lätt att såga deras framförande med argumentet att ungefär 50 procent av det som tidigare hände på scenen är borta. Gnistan saknas helt enkelt. Det är ingen hemlighet att det varit duons samarbete som gjort dem unika. Och det är live som vi har sett stenarnas arbete ihop.
I jämförelse med "gamla Mando" är det lätt att skicka på dem en etta i betyg.
Men även om det inte sprakar på samma sätt som vi är vana vid finns det fortfarande en sten som vägrar att sluta banka allt vad han har.
Mando Diao har väldigt många bra låtar och Björn Dixgård är lika bra som förut.
Oavsett vad Gustaf Norén säger finns bandet med namnet Mando Diao kvar och det finns fortfarande en anledning att se dem.
Jag misstänker att Noréns experimentella, och inte alltid så uppskattade, sida som präglat den senaste tidens arbete petas. Till förmån för låtar jag gillar bättre.
Problemet är bara att det blir så mycket tråkigare. Jag minns Mando Diao som ett ösigt band med två duellerande frontfigurer.
Inte helt olikt två stenar som slår mot varandra.
Det går fortfarande att fixa allsång till Gloria och göra starka versioner av Mr Moon. Men det som var Mando Diao finns inte längre.