En vecka före jul landar Estelle Svensson på Arlanda. Det är ganska precis ett år sedan hon hals över huvud flydde landet med sin dotter och man Tommy, som precis genomfört ett av de största rånen någonsin i svensk kriminalhistoria. Estelle är hemma för att hämta Tommys andel av bytet men ryktet om hans död sprider sig snabbt i den undre världen.
Det här hade kunnat vara vilken gangsterrulle som helst egentligen. I de allra flesta fall får vi dock följa ett gäng män. I värsta fall ensidiga och mest bara brutala sådana. I bästa lite mer mångfacetterat porträtterade kring en småhaltande bakgrundshistoria – sett till autenticitet. Tarik Salehs Tommy bjuder inte bara på en ny infallsvinkel, utan ger oss också något extremt viktigt i den här genren – trovärdighet.
I Tommy är det, namnet till trots, Estelle som är huvudrollen. Och hon, som bygger på en verklig person, är som de säger i filmen "ingen vanlig flickvän". Nä, Estelle är i första hand en (kvinnlig) roll som getts fler än en sida. Hon är också den som för ovanlighetens skull för handlingen framåt. Och som hon gör det. Moa Gammel är lysande och lyckas spela iskall och sårbar på en och samma gång. Faktum är att de flesta av filmens karaktärer är väldigt varsamt formade och därmed högst övertygande. Johan Rabaeus håller världsklass i sitt nyrika botoxface och även Ola Rapace lyckas bli något mer än en knytnävssvingande adrenalintjur. Hans pendling mellan argsint slugger och livrädd småpojke är en fröjd att se. Speciellt i den scen då han i ren skräck liksom börjar profylaxandas.
Vem är då jag att avgöra äktheten i denna gestaltning av några personer i Stockholms undre värld? Jag vet förstås ingenting om denna. Men däremot känner jag mer avsky – och kanske förståelse – för karaktärerna i Tommy än i andra liknande filmer. Och kanske hjälper det till lite extra att för en gångs skull få se det ur de här kvinnornas synvinkel.
Att jag en lång stund efter filmens slut fortfarande är skakis och lite tom, visar på hur skickligt berättad denna historia är. Inte ens de bekanta Luleåansiktena som sveper förbi i en rad statistroller får mig att tappa tron på storyn.
För Tarik Salehs del är detta den första långfilmen som inte är ren dokumentär (som Sacrifico och Gitmo) eller animerad (som Metropia). Och hans (och manusförfattaren Anton Hagwalls) nära kontakt med människor som levt precis det här livet, tillsammans med det gedigna researcharbetet, är såklart en stor bidragande faktor till den höga kvaliteten. Salehs semidokumentära och socialrealistiska stil är spännande och jag ser fram emot att se vad han tar sig an härnäst.
Fotnot: Läs en intervju med Tarik Saleh och Moa Gammel senare i veckan.