En öken av manlig ryggsvett
Det är sånt som kommer naturligt för mig som en effekt efter ett avslutat Luleåkalas, jag tänker verkligen inte betala en konstnär för det. Det hade också varit svårt för målaren att överträffa verkligheten, att göra mig tröttare, som att försöka spackla igen en grusgrop.
Men okej, all sarkasm åt sidan, är kalaset 2009 verkligen så konservativt och tråkigt? Ja. Det är en besvikelse. Jag kan inte låtsas som något annat. Kalaset har olikt PDOL skuttat på lågkonjunkturståget och bokat samma artister som alla andra festivaler i Sverige (Thomas Ledin, Anna Ternheim, Thåström). Men kalaset är åtminstone ensamt om att nisha in sig på den mest rullatorburna musikgenre känd för människan (jazz exkluderad då): Blues.
Kanske ska Bluestältets satsningar omfamnas och prisas mer än om ett coverband fått i uppdrag att skråla ut summer of 69 i ett öltält, men ärligt talat ser jag bara två sidor av samma peng. I det övriga programmet drabbas jag av stark Deja vú: Raubtier, Markus Fagervall, Rix FM festival... Hm, Spelade inte de förra året? "Var är alla kvinnor?" börjar bli en nästan parodisk fråga för att den ställts så många gånger.
Teki Latex, bob hund och Matti Alkberg tänker jag i alla fall se. Färgglada sandkorn av guld i en öken av manlig ryggsvett.
Luleåkalaset är även sant originella genom att inte erbjuda sina besökare någon möjlighet till camping. Och de verkar olikt resten av sina festivalsläktingar i länet inte kunna styra upp någon efterfest för sina artister (och för mig att blogga om).
Man får väl vara glad för det lilla. Tacka för att torsdagen fortfarande är gratis. Sedan Kiruna börjat ta betalt för alla dagar är Luleåkalaset den enda festivalen med gratis torsdag i hela Norrbotten. Sant unika.
Så jobbar vi med nyheter