Det var ett tag sedan operasångerskan Solgerd Isalv var hemma i Råneå, men nu fick hon en septemberhelg hos föräldrarna i barndomshemmet på Katthedsvägen, samtidigt som hon kurerat sig från en efterhängsen förkylning.
– Jag firade nyår här för två år sedan, och brukar försöka ta mig hem till jul. Det här är ju ett julparadis. Men de sista åren har jag jobbat väldigt mycket så jag har inte kunnat.
I många år har hon arbetat i Tyskland, senast på Staats-theater Nürnberg. Men under denna höst är vägen hem lite kortare än vanligt. I Norrlandsoperans uppsättning av ”Faust” finns Solgerd Isalv nämligen med i rollistan, som Siebel. Den 5 oktober är det premiär, och repetitionerna pågår för fullt.
– Det känns jätteroligt, väldigt fin musik. Siebel är en typisk mezzoroll, egentligen en ung man, men i den här uppsättningen är hon omtolkad till en kvinna. I operan i original är hon förälskad i Marguerite, och det består, men nu är hon en tonårig tjej.
För Solgerd Isalv är det första gången hon är inne i Umeås operahus.
– När huset var nybyggt 2002 jobbade jag som väktare och brukade köra nattransport till Umeå. Jag brukade titta på huset när jag körde förbi, men har inte varit inne i det förrän nu.
Det var föräldrarna som tidigt ledde in henne och hennes tre syskon på den musikaliska banan.
– De har alltid uppmuntrat oss att musicera och nyttjat möjligheten med kommunala musikskolan där vi alla spelade olika instrument.
För Solgerd blev det fiol.
– Jag är yngst, och min äldre syster stod i kö för att börja spela fiol med Suzukimetoden. Men det var lång kö, så när hon fick plats hade hon redan börjat i kommunala musikskolan. Jag var då fyra år, och fick hennes plats. Så den klassiska musiken kom in i mitt liv redan då.
Sången kom genom kyrkan, där alla syskonen sjöng i kör.
– Jag började i barnkören när jag var fem och tyckte det var roligt. Jag sjöng mycket stämmor och småsolon. Sedan sjöng jag solo i kyrkan under hela uppväxten.
Åren i kören var en lärorik tid:
– När jag ser tillbaka i mina körpärmar så var det en klassisk repertoar, med romanser och duetter, men det visste jag inte då.
Hon fortsatte spela fiol parallellt med sången fram till 21 års ålder, och behövde inte välja. Men hon kommer ihåg ett avgörande ögonblick:
– Någon gång i tonåren gjorde vi ett verk med kör och orkester. Jag satt i orkestern och tyckte att körens andrastämma inte var stark nog. Då frågade jag om jag fick sjunga istället för att spela fiol. Det var då det kom, då började det väl vippa.
Efter gymnasiet gick hon på Framnäs folkhögskolas musikutbildning.
– Det var väl inte riktigt tänkt så. I min familj var det inte direkt uttalat, men man skulle inte jobba med musik, med osäker arbetsmarknad och dåligt betalt.
Solgerd Isalv var intresserad av naturvetenskapliga ämnen och tänkte bli läkare eller molekylärbiolog. Hon gick ut gymnasiet med toppbetyg, men det hade sitt pris:
– Jag var helt utstressad och hade axlarna uppe vid öronen. Så jag tog ett sabbatsår och valde mellan att göra lumpen och att spela musik.
Efter Framnäs kom hon in på Högskolan för Scen och Musik i Göteborg.
– Jag utbildade mig rätt länge innan jag bestämde mig för att det var sången jag skulle syssla med. Jag bestämde mig nog först under sista året på kandidaten.
Efter examen har hon mest arbetat i Tyskland, där hon numera är bosatt.
– Det är hård konkurrens, folk kommer dit från hela världen, men det som gör att det är så fantastiskt är att det är så hög nivå. Jag har fått arbeta hårt för att ta mig fram.
Efter ”Faust” ska hon fälla träd.
– Mina föräldrar har ett ställe i Joesjö, där jag tillbringade alla mina vinterlov som barn. I ett svagt ögonblick lovade jag att komma upp och hjälpa dem att fälla träd. Jag tycker om att fälla träd. Jag fick en motorsåg och skyddsutrustning i 30-årspresent, det var väldigt bra.
Sedan väntar nya uppdrag. I januari börjar repetitionerna för Zimmermans ”Soldaten” i Nürnberg.
– Det är så vansinnigt svårt, det stycket, så fram till dess ska jag ägna mig åt att lära mig det.
Till våren blir det ”Boris Godunov” i Göteborg
– Där spelar jag också en ”byxroll”, Fjodor. Man måste tycka om att spela män om man är mezzosopran.
Vad är det som driver dig?
– Musiken, absolut, i första hand. Det finns ett utryck: Alla kan svika dig, musiken sviker dig aldrig.” Och det är verkligen så. Den finns i alla lägen och stämningar, oavsett hur du mår.
– Det som är så fantastiskt med opera är balansgången mellan teater och musik. Hur sjunger jag någonting och spelar det på ett naturligt sätt samtidigt? Hur jobbar jag med att vara trogen musiken men samtidigt vara trogen mitt uttryck?
Många timmar tillbringar hon i övningsrummet, slipar på tekniken och jobbar med musiken.
– Det är en ständig resa, och kanske svårare nu än för 50 eller 100 år sedan, för nu finns det så otroligt många inspelningar. Du kan gå på youtube eller spotify och hitta en mängd tolkningar. Hur gör jag så att jag inte bara kopierar? Hur kan jag respektera tradition och kompositörens önskemål, och samtidigt uttrycka min egen sanning, det som gör mig till konstnär och musiker? Det upphör aldrig att fascinera mig.
Hon understryker även publikens betydelse för resultatet:
– Det händer något i mötet med publiken, det kommer till en dimension och energinivå som betyder mycket för uttrycket. Var går gränsen mellan mitt tekniska jag och mitt skapande jag? Det är väl konstnärslivet på något sätt, och det tilltalar mig enormt mycket.
Att hon brinner för sången blir tydligt när hon berättar om sin resa.
– Sången är så omedelbar, du har ingenting emellan och berör så otroligt direkt.
Och hon vet var den känslan uppstod:
– Det var när vi övade i den tomma kyrkan, med full akustik och stor efterklang. Det drev mig redan som barn in i den klassiska sången.
Solgerd Isalv har aldrig velat sjunga pop eller musikaler:
– Jag har aldrig haft något som helst intresse för förstärkt sång, alltid bara drivits av att med min egen kropp göra det här stora ljudet – och jag är ganska säker på att det uppstod just här, säger hon och kastar en blick mot höjden där Råneås gula träkyrka har tronat sedan mitten av 1800-talet.