Spegel, spegel på väggen där säg mig vilka de coolaste jazzkatterna i Sverrige är. Jo, det är Gunhild Carling och hennes storbandshär. För att fortsätta på Disney-metaforerna. Alla coola snubbar vill ju vara katt. Särskilt den typ av coola jazzkatter som stormar in i Kulturens hus och ockuperar stora salen under torsdagskvällen. Det var lika hett och svettigt som i en rökig ångbastu för att komma med en adekvat liknelse över den värme som utstrålar från scenen.
Gunhild Carling spelar harpa, blockflöjt, trumpet, trombon, sjunger och så dansar hon. Hon är en given entertainer och showdam som verkligen vet hur en underhållningsslipsten skall dras.
Hennes bror Max spelar trumpet, klarinett och så jonglerar han samtidigt som han cyklar på en enhjuling på lina. Brodern Ulf spelar trummor på sitt eget huvud och imiterar en kines som äter och rapar. Mamma Aina spelar gitarr och pappa Hans trumpet så det står härliga till.
Allt material är egenkomponerat. Inga slitna covers här inte. Nej här bjuds på nyskrivet rakt igenom som är en fröjd att höra. Det låter verkligen som vi är i Harlem på 1920-talet, mycket tack vare spelskickligheten hos alla inblandade i Carling big band. Alltifrån minsta solo till ensemblespelet sitter det som en nyutspottad snusloska i motvind på ett par vita byxor. Och för att inte tala om Harlem hot shots. Dessa dansare svänger sin lurviga så att scengolvet får en helt ny blankpolerad nyans.
Även om alla medverkande är som ett enda stort stjärnbestrött baner så är ändå Gunhild Carling kvällens mest lysande stjärna. Hon leder övningarna med en sådan finess och bjuder på ett så roligt mellansnack att diafragman verkligen får jobba.
Det hela marknadsförs som jazzvarité och sällan har väl en programbeteckning varit mer träffande. Kvällen är inte alls ett bevis på att det var bättre förr. Nej, snarare ett dito på att allt är som bäst här och nu. Det var med stor saknad som Kulturens hus av presläggningsskäl lämnades i förtid. Vilken kanonstart på jazzåret 2014.