Till slut rymde Fay hemifrån. Hon fick lift med några unga män och blev utsatt för våldtäktsförsök, lyckades komma undan och fick lift med en polis som bodde med sin fru i ett fint hus vid en sjö. Paret hade förlorat ett barn. Fay fyllde deras saknad. När hustrun dog blev Fay mannens älskarinna, för att hon tyckte om honom och för att han var den förste mannen som varit snäll mot henne.
Hon tyckte att hon hamnat i paradiset. Den tjugofem år äldre mannen lärde henne simma, laga mat, lyssna på musik och läsa böcker. När han var på jobbet satt hon i det vackra hemmet och läste och lyssnade till George Jones. Hon kunde knappt tro att hennes nya liv var sant, men när hon blev gravid lämnade hon brådstörtat tryggheten. Hon hamnade i Biloxi.
Mer än en miljon amerikanska tonåringar rymmer varje år hemifrån. Första gången jag träffade en ung kvinna som rymt hemifrån var i New York. Kathy Stoltz frågade hur gammal jag hade varit när jag rymt hemifrån. Mitt svar att jag aldrig hade gjort det chockerade henne. Hon tittade på mig som om jag kom från en annan planet. I tystnad. Sedan sade hon att alla hennes vänner hade rymt hemifrån.
Tonåringarna som rymmer hemifrån gör det på grund av våld, sexuella trakasserier och föräldrarnas drogmissbruk. Marknadskrafterna tar hand om barnen. Det innebär att många tonårspojkar blir kriminella och många tonårsflickor prostituerade. Det sociala sönderfallet har tilltaget under de senaste decennierna. Missbruk av alkohol och narkotika har ökat. Den industriella nedrustningen i USA som följt i globaliseringens spår har drabbat arbetarna. De jobbar mindre, får sämre betalt och gifter sig inte i samma utsträckning som förr. Antalet ensamstående mödrar har ökat kraftigt. Många hem fungerar dåligt.
Mina möten med tonårsflickor som rymt hemifrån har varit korta och tillfälliga, bäst har jag lärt känna Fay, huvudperson i Larry Browns roman med samma namn. Jag försöker minnas hur det var när jag på 70-talet liftade i USA. Jag passerade nog Biloxi på vägen från Florida till New Orleans, men jag minns inte.
Biloxi är stränder och kasinohotell. Mitt rum finns på den tjugofemte våningen. Högt uppe kan jag fundera över vad som händer där nere. I hissen talar folk om hur mycket de har förlorat. Salarna i kasinohotellet är fyllda med förlorare som trycker på knappar, drar i spakar och tittar på kort.
När mörkret faller över hav och strand skriver jag till tonerna av Hank Williams: I don’t care if tomorrow never comes.This world holds nothin’ for me.
I’ve been lonely night and day ever since you went away. So I don’t care if tomorrow never comes.
Morgondagen kommer med rikligt regnande. Det blir bil till Ohr-O’Keefe Museum Of Art. Utställningarna är usla, men byggnaden av Frank Gehry är skön. Annars är hans arkitektur ofta överdrivet pompös, men här i Biloxi är stilen sparsmakad, om man nu kan använda ett sådant ord om Gehry.
Walter Anderson Museum of Art i närbelägna Ocean Springs ligger på Washington Avenue. Det är den vackraste huvudgatan jag har sett i en amerikansk småstad, men regnet fortsätter att vräka ned så det blir en snabb rush till museet för att se konstverk av en av USA:s märkligaste konstnärer. Han bodde i Ocean Springs, med hustru och barn, men Walter Inglis Anderson var mer förälskad i Horn Island. Under flera decennier rymde han hemifrån. Han rodde till ön och bodde där ensam under långa perioder. Han var besatt av att med akvareller skildra öns djur och natur. Allt mer isolerad i sitt konstnärliga skapande utvecklades han till övärldens egen van Gogh.
När jag klivet ut från Anderson Museum of Art har regnet upphört. Det blir en fika och en promenad på Washington Avenue. Sedan blir det bil med korta stopp och flera samtal för att hitta ett mobile home där jag kan möta en tonåring som i likhet med Fay har rymt hemifrån.
Tjugo miljoner amerikaner bor i mobile homes. De ser ofta ut som campingplatser med små hus med billig hyra. Det är bara att gå in, tror jag, men nej, jag är inte välkommen. De fattigas mobile homes i Biloxi följer samma princip som medelklassens gated communities. Endast boende och deras gäster är välkomna. Följden blir densamma. Områden som av tradition varit offentliga privatiseras.
Jag retirerar till stranden där jag fotograferar i skymningsljuset. Senare på kvällen när hav och strand lagts i mörker sitter jag på hotellrummet och skriver till tonerna av en duett mellan Emmylou Harris och George Jones: Allt faller ner, drömmar så klara ser... Drömmar som väggar, allt faller ner.
Läs andra avsnitt i serien: