Historien ”De 39 stegen” tar sin början i ett dimmigt London. Året är 1935, mellan två världskrig. Den godhjärtade Richard Hannay (Daniel Träff) hamnar i en mardrömslik situation där han, misstänkt för ett mord han inte begått, jagas av både polis och hemliga agenter. Samtidigt för han en kamp mot klockan då han måste lösa den kryptiska gåtan med de 39 stegen: Topphemlig information som ska föras ut ur landet. Om det inte förhindras kan det skada hela nationen.

Jakten leder ut på den skotska landsbygden och på ett tåg träffar han Pamela (Therese Lindberg) som han hoppas ska skydda honom men istället anger honom.

”De 39 stegen” är en teaterpjäs som hade urpremiär 2006 i London. Det är en thrillerkomedi baserad på en Hitchcockfilm, i sin tur baserad på enroman från 1915 av John Buchan.

Artikelbild

Norrbottensteaterns tappning har en estetik av svartvit trettiotalsfilm. Scenografin är enkel; några möbler och ett slags hjulförsedda dörröppningar flyttas runt på scenen. Detta varvas med filmklipp projicerade mot en filmduk och andra effekter.

Det är endast fyra skådespelare som bär upp hela farsen som går i ett rasande högt tempo. Snabba klädbyten, halsbrytande scener och slapstick för hela slanten. Det är Maja Runeberg och Martin Sundbom som gör hästjobbet med att ikläda sig alla birollerna, alla skiften av kostymer lösskägg och peruker. Båda är stora komikertalanger och kan galant skifta mellan olika dialekter. Sundbom som skotsk svärande bonngubbe och Runeberg som den Hitlerliknande professorn är till exempel härligt absurda.

Visst är det stor underhållning. Många i publiken skrattar högt och själv sitter jag med ett stort leende på läpparna.

Det som stör mig en smula är att det emellanåt blir lite väl mycket lågbudget ”leka charader”. Vid något tillfälle tar skådespelaren fram en låda och säger ”det här är en trappa” och kliver på den. Och för att illustrera en guppig bilfärd sitter de fyra på stolar med en låtsasratt och hoppar. Lite tunt kanske men sådant blir ju mer vanligt nu när det sker nedskärningar i kulturen.

Men trots den invändningen: vill man ha en rolig stund kan jag varmt rekommendera att gå och se pjäsen.