BOK
Olle Backman
Nordenskiöldsloppet 1884/Historien om
världens hårdaste skidtävling
Nordenskiöldsamfundet i Finland
Nils Adolf Erik Nordenskiöld föddes i Helsingfors 1832, men hans engagemang för Finlands självständighet tvingade honom att lämna landet. Han flydde på skridskor och kälke på isen över Ålands hav till Stockholm och var resten av livet bosatt i Sverige. Här blev han forskningsresande och den tidens stora megastjärna sedan han med fartyget Vega år 1878-80 seglat runt hela den europeiska och asiatiska kontinenten.
Ett annat av Nordenskiölds mål var att utforska Grönland och dess hemligheter. Han var övertygad om att kontinenten inte var helt snötäckt och han hade planer på att utvinna ännu okända tillgångar.
I boken Nordenskiöldsloppet 1884 beskriver Olle Backman hur den store polarforskaren behövde män kunniga i skidåkning och med förmåga att klara långa sträckor i snabb takt på skidor. Han sökte och fann två samer i Norrbotten, Pava Lars Nilsson Tuorda, född 1847 och beryktad varg- och björnjägare, och hans granne Anders Rassa. Rassa var tyslåten, lite inbunden medan Pava-Lasse var talför och utåtriktad, dessutom nykterist och djupt troende. Båda behärskade det svenska språket och det var inte så vanligt bland samerna vid denna tid.
Det här var Nordenskiölds andra resa till Grönland och nu skulle han hitta fram till kontinentens gröna skogbevuxna dalar. De två samerna skulle vara spejarna och vägvisarna.
De båda samerna anlände till Grönland våldsamt sjösjuka, men sedan blev det åka av på de långa skidorna. De avverkade distanser som Nordenskiöld först inte trodde på. Vid ett tillfälle 460 kilometer på 57 timmar. Först tvivlade Nordenskiöld, men övertygades av de båda samernas noggranna rapporter.
Andra övertygades inte. Den svenska pressen ifrågasatte uppgifterna, The Times i London och Die Correspondent i Berlin ansåg att Nordenskiöld lurats. Norske polarforskaren Nansen var tveksam, men den svenske kung Oscar II tvekade inte. Han tilldelade de båda samerna var sin kunglig medalj.
Men tvivlet levde vidare och Nordenskiöld började planera för hur han skulle visa att hans belackare hade fel. Det skulle bli en skidtävling och under samma förhållanden som på Grönland, lång distans och i obanad terräng. Valet föll på sträckan Jokkmokk-Kvikkjokk, men inte enkel färd utan tur och retur, alltså 220 kilometer.
Den 3 april 1884 var startdagen för skidtävlingen. Starten gick vid Purkijaurholmen, 15 kilometer utanför Jokkmokk. Loppet skulle gå via på sjöarna längs Lule älvs långsträckta sjösystem. Det dåliga vädret tvingade tävlingsledningen att uppskjuta starten från klockan 10 på förmiddagen till klockan 18.
Ett 30-tal åkare hade föranmält sig till tävlingen, men det blev bara 18 som kom till start. Ambitionen var att locka tävlande från båda unionsländerna, alltså även Norge, men startfältet dominerades av deltagare från lappmarkerna i Norrbottens län.
Olle Backman beskriver att det blev idrottshistoriens hårdaste och mest krävande tävling. Det blev också födelsen av den moderna skidsporten. Männen som ställde upp till start var Norrbottens bästa "skidrännare", tränade av långa skidfärder med spjut i hand i jakten efter varg. De delades upp i två klasser, "lappar" respektive "nybyggare".
Segraren utlovades ett kontant förstapris på 200 kronor, andre 150 och tredje 100 kronor. Dessutom utgick etappriser, förste man till Kvikkjokk utlovades 50 kronor och andre man 25 kronor.
På startlinjen fanns bara en av samerna från Nordenskiölds Grönlandsexpedition, Pava-Lasse Tuorda. Kamraten Anders Rassa kom inte till start. Landshövdingen förklarade det med att han drabbats av sjukdom, andra att han tyckte det var fel att tävla om pengar.
Männen som skulle klara de 22 milen var i skiftande ålder. Den yngste 22 år och den äldste 51 och i gruppen fanns många i 40-årsåldern. De hade långa skidor, 210-300 centimeter, och de var breda, 8-12 centimeter, för att klara det obanade föret. Skidorna vägde 1,2-1,7 kilo per styck och det är ungefär tre gånger vad dagens tävlingsskidor väger. Bindningen var enkel, en fotögla av segt skinn och runt hälen en skinnrem. Också stavarna var långa och tunga.
Redan 20 kilometer efter start gav fem av deltagarna upp efter det hårda slitet i lössnön. De 13 som var kvar åkte vidare in i natten. I Granudden väntade 20 minuters rast och utspisning av hett kokkaffe.
Först in mot Kvikkjokk kom 36-årige Pava-Lasse och 40-årige Per-Olof Amundsson Länta. Då var klockan 4.10 på morgonen och de vann etappriserna. Sedan blev det matpaus i prästgården i Kvikkjokk innan returåkningen tillbaka.
Länta smög dock iväg före de andra åkarna, klockan 4.53, och det retade Pava-Lasse. Han och 33-årige Apmut Anders Ahrman skidade iväg klockan 5.10, fast beslutna att åka ikapp Länta. Det gjorde de efter 20 kilometer, vid Tjatjibäcken, och det blev en hård ordväxling. Länta förklarade sin tidiga start med att han hade sendrag i fötterna.
När det var 50 kilometer kvar till målet var det fortfarande en grupp på sex tävlande kvar i täten och vem segraren skulle bli var en öppen fråga. Nybyggaren Apmut Ahrman var en av favoriterna, en man med en oerhörd fysisk kapacitet. Han hade åkt 8-9 mil fram till startplatsen och hade lika lång skidväg hem efter loppet.
Kanske var det Vasaloppet fram till startplatsen som gav utslag, för när täten närmade sig målet fanns Ahrman inte längre med. Avgörandet stod mellan Pava-Lasse och Länta och det blev en avgörande spurt där Pava-Lasse avgick med segern. Sluttiden för den 22 mil långa tävlingen blev 21 timmar och 22 minuter, inklusive rasttid på 1 timme och 20 minuter.
Det var betydligt snabbare än Grönlandsturen, som ingen hade trott på. Polarforskaren Nordenskiöld hade fått sitt bevis. Resultatet från tävlingen redovisades i internationell press och nu var det ingen som längre ifrågasatte Nordenskiölds uppgifter från Grönlandsexpeditionens skidåkning.
Dagen efter blev det en kort skidtur in till Jokkmokk och tingshuset. Där höll överste C O Bergman, 1800-talets norrbottniske pamp, ett eldigt tal om "oövervinnerlig skidkraft och samernas fantastiska prestationer". 18 hade ställt upp till start, tio hade kommit i mål. Sedan sköts Jokkmokks första fyrverkeri.
Polarforskaren Nordensköld fanns inte på plats, inte vid målet eller i tingshuset i Jokkmokk. Det förklaras i boken med att hans dotter drabbats av tbc.
Den 12 augusti 1901 dog polarforskningens megastjärna. Olle Backman beskriver hur han i dödsögonblicket "ryckte till, öppnade ögonen en sista gång och viskade svagt: "Tuorda?". Sedan dog han."
Den norrbottniske samens framfart på snön blev polarforskarens sista dröm.