Den digitala bilden har ingen baksida att anteckna på. Det har ett papperskort i fyrfärg, format 6 X 9 centimeter. Det är taget den 7 juli 1976.
En av personerna på bilden har knappt femtio dagar kvar att leva.
Han vill besöka några av sina ungdomsställen: Björns tegelbruk, stugan i Björkelund och Näsberg ... De tre punkterna kanske berättar att fler ställen besöktes.
Han heter Eyvind Johnson.
Med på dagsturerna är hustrun Cilla Johnson och två vänner från tiden i Saltsjöbaden, grannarna Hans Wehlin och Inger Wehlin (numera Karlman). De senare var, enligt färgbildens baksida, ”transportörer” under dessa dagsturer.
Eyvind Johnson var sjuk, tynande. Dagsturerna var därför viktiga.
Kanske fanns tanken hos honom att detta kunde vara den sista resan i Norrbotten. En äldre mans sista steg där ungdomen tog sina första.
Några av de besökta ungdomsställena har i år en historia om 100 år. Då, 1915, arbetade Eyvind med flottningsarbete vid en gallringsbom, ett skiljeställe vid Bodön, och vid Björns tegelbruk, Norra Sunderbyn.
Eyvind ville skaffa sig egen försörjning. Inte ligga sina föräldrar eller fosterföräldrar till last. Dessutom närde han drömmen om att resa. Berlin, Paris. Ett mer befolkat Europa.
”Det fanns ingen annan väg ut i världen dit han skulle än denna: du måste försörja dig själv. Hans armar blev segare, händerna hårdnade, slitet ute på timmerbrötan fick kroppen att värka och krokna av trötthet.”
Under åren 1915–1919 hade Eyvind flera, kortare eller längre, påhugg vid flottning, sågverk, tegelbruk och som biografmaskinist.
Jag vill veta något om Eyvinds tid vid Björns tegelbruk och besöker därför Luleå stadsarkiv. Hittar snabbt mängder av information om Mariebergs tegelbruk, men inte mycket om Björns.
En äldre man, också han på jakt i arkivet, frågar:
– Varför är det så viktigt att romantisera kring Eyvind Johnson som proletär? Han var bara där en kortare period, om han alls var där.
Kanske ett varningens ord på vägen? För hur många jämnåriga pojkar blev inte kvar vid flottningen? Vid tegelbruket? Vid stenbrottet? Var finns de i historien?
Om inte Eyvind Johnson kan klassas som proletär, var han det ändå i tanken. Det kom också att leda till att han organiserade sig i Bodens LS (Lokala samorganisation) och vid ett möte, den 13 november 1919, noterades att E. O. V Johnsson överförts som medlem till Stockholms norra ungsocialistiska klubb.
Ändå.
Det är viktigt att berätta om Eyvinds ungdomsställen eftersom de tidigt tar plats i den johnsonska litteraturen. Även om inte mycket finns kvar vid dessa platser uppstår en speciell känsla när man besöker dem.
Arbetet vid gallringsbommen var hårt. Och nog fanns tanken om att gräset var grönare på andra sidan. Eller varför inte mönstra på och gå till sjöss?
”Om jag kunde komma på sjön, tänkte han, där växer man fortare. Han stirrade mot sydost. Den höga tegelbruksskorstenen rakade upp mot himlen.”
Byta älven mot bruket?
Fanns arbete där?
Sommaren gick och ...
”En morgon står Olof vid ett annat arbete: någon har dött eller försvunnit och nu skall man ha en ny matare till lerblandaren i våningen ovanför tegelslagningsmaskinerna. Han får en långskaftad spade. När lervagnarna tippas på det stora blandarbordet skall han mata ner leran i en tratt vid sina fötter; där nere går en trumma som ser ut som en köttkvarnsskruv. [...] Köttkvarnsskruven vill suga ner honom, man kunde gott bli tegel, brännas, förändras, komma bort härifrån. Det finns knappast några pauser. [...] Utanför är sommaren den sköna, när marken hon gläds. Han kan tänka: Bättre där borta, på andra sidan. Om nätterna kan man höra sprängskotten i timmermassan.”
Som om livet pågår någon annanstans. Var befinna sig? Här? Där? När kan resan börja? Resan ska börja. Men ännu är inte sommaren slut. Mer tegel ska produceras, lastas.
”Att lasta tegel dödar mycket av de erotiska drömmarna, man känner sig fullvuxen och ond av det. Sent på hösten blev jag nästan ensam kvar på bruket.”
Brukets disponent fann dock vidare nytta av pojken. Småplock vid bruket. Bära ved. De små sysslorna taggade Eyvind till att göra ett ”stordåd” innan sommaren var slut. Sedan skulle han fara. Eyvind tar uppgiften på största allvar.
”Och då växte lusten inom honom att utföra en handling. En jord- och potatishandling, som visade hans värde som nyttovarelse. Han sökte potatis efter ett nyare och effektivare system än förr och började längst uppe vid vägen, spände blicken, rotade i jorden med grävet och tog vara på allt som kunde gälla för potatis, till och med de svartnade, gamla knölar som grävdes ner i våras och nu var utgjorda, svampiga och fulla av vatten. [...] All lekfullhet i arbetet var borta, nu var det allvarligt och meningsfullt: potatishögen på golvet i tvättstugan skulle bli ett monument över hans gärning här, hans korta minne som grisarna skulle äta upp men som hennes blick kanske dessförinnan skulle snudda vid.”
Hennes? Jo, vid sidan av allt arbete denna sommar fanns också ett möte med en flicka. Han hann inte ens fråga efter hennes namn, men hon blev kvar i minnet då han i Mikaeli, månadsskiftet september/oktober, for hem till sina fosterföräldrar i Hedberget.
”Och så var hans barndom slut.”
Liksom romanen.
I Nu var det 1914 finns såväl förtegna som utförligt gestaltade skildringar av arbetets värde och villkor som andra arbetarförfattare inte kommit i närheten av. Den egna erfarenheten, men framför allt förmågan att gestalta och skickligt fläta samman olika berättartekniker, gjorde honom till den moderna romankonstens främste banbrytare.
Nu var det 1914 är den första av fyra delar som utgör sviten Romanen om Olof. Den filmatiserades för 50 år sedan av Jan Troell. Filmen Här har du ditt liv rönte stor framgång och ledde till att andra böcker också filmatiserades: Vilhelm Mobergs Utvandrarna (1971), Nybyggarna (1972) och Raskens (1976).
Men ännu hänger frågan över oss: Romantiserar vi inte kring den ”proletäre” Eyvind?
Om så: Hur länge måste man ha jobbat vid ett tegelbruk för att i skönlitterär form skriva om arbetet där?
Måste man alls ha jobbat vid ett tegelbruk?
Här några rader ur Personligt dokument:
”Jag tror på samklangen. Och på proletariatet, som skapar det nutida livet med sina händer och en dag ger kulturen nytt liv med rikedomen och friskheten i sin själ.”
Eyvind Johnson visade att den egna erfarenheten – även under en kortare tid – räckte långt. Bara man kunde skriva, gestalta, berätta och inte förlora sig i jagets självupptagenhet.
Måsten före allt annat vad gäller litteratur. Den som vill så mycket mer än det jagfixerade tyckandet.