Det är mycket naket och många sexanspelningar i den ryska protestkonst som visas upp i utställningen Pussy Riot and the Cossacks . Kanske för att det fortfarande är kvar under täcket hos vår stora granne i öst och därför behållit sin laddning. Svensk protestkonst, om den nu finns, ser inte samma rebelliska uttryckskraft i nakna och kopulerande kroppar.
Eller skulle vi kanske behöva något sådant i denna avslagna valrörelse, lite uppståndelse i det välstädade samförståendets rike, en Reinfeldt som sätter på Löfven i en ny allians på lakan med stjärnbaneret?
Det är bäst att börja uppifrån när det gäller protestkonsten och så även denna utställning som löper genom fyra våningar i Havremagasinet. Det är en pedagogisk uppläggning med nio akter om de olika typerna av protestkonst och utvecklingen under 50 år.
Det började med Nikita Chrusjtjov som fick stopp på terrorn och avslöjade Stalin-kulten. Då fick den fria tanken plötsligt luft. Visserligen förbjöd också den nya regimen snabbt den moderna, kritiska och ifrågasättande ifrågasättande konsten, men den överlevde under jord. Den fick finnas men inte visas offentligt.
Så var det ända tills Sovjetunionen rasade samman. Efter det följde en tid när protestkonsten kunde kliva upp ur källarna, men i takt med att den nu gav sig på makten i det nya Ryssland, så återinfördes den repressiva synen på protestkonsten. Det kulminerade i fängslandet av två medlemmar i konstkollektivet Pussy Riot för "huliganism".
Det vanliga vapnet i den ryska protestkonsten är att göra narr av maktens män. De avbildas i situationer och på ett sätt som lockar till skratt.
Framstående i den genren är gruppen Blue noses , inte minst deras videoverk. Vi får se Den nakna sanningen med Vladimir Putin i sexakter med en oligark. I Reality show visas en video från taket av ett rum och det grundläggande i det mänskliga livet: äta, bajsa och para sig. Det är en drift med andligheten.
I avsnittet Performance som chockverkan är vi framme vid Pussy Riot och den inte internationellt lika kända gruppen Voina. Den senare gav en performance Knulla för arvtagarbjörnen , dagen innan presidentvalet 2008. Den attacken var riktad mor den ryske väljaren och beskrevs som ett porträtt av Ryssland inför det val där Medvedev var given segrare: Fem gifta par kopulerande på biologiska museet i Moskva. Det illustrerade kapitulationen för kroppsliga instinkter, brist på samhällsanda och likgiltighet inför politiken. Utställningen har en stillbild av denna performance.
Utställningens affischnamn är naturligtvis gruppen Pussy Riot. Vi får se tre videoverk och däribland det mest kända, Guds Moder, kör bort Putin , inspelat i två ortodoxa kyrkor i Moskva, men som tillskrivits Kristi Frälsares Katedral.
Om de övre våningarnas protester ter sig maskulina, så är Pussy Riots feminina. De är egentligen hustrur och mödrar, men i färgglada klänningar framstår de som en lokal musikgrupp med tonårstjejer. Därför förefaller de ofarliga när de gör sina framträdanden och världen får se Putins galna kosacker som piskar unga, obeväpnade flickor.
Utställningen Pussy Riot and the kosacks väcker en önskan att få se också svensk protestkonst om landet lagom. Men vilken med allmänna medel finansierad konsthall skulle våga visa den?