Sjuttionio och nittio. Jag har gjort ett klipp, en lekborg i plast till ett av mina barn.
Väl hemma var det dock inte lika trevligt längre. Först blev jag tvungen att forcera ett slags föremballage. Av plast förstås. Innanför det ytterligare ett plastskal. Och på baksidan var allting fastsnurrat i en vägg av plast med lila plaststroppar. Papp i massor. Och även smådelar inslagna i plast.
Det tycktes – när klippandet och rivandet var över – att jag fått med mig mer skräp än leksak hem.
Lätt vore att anklaga förpackningsindustrin, kräva bot och bättring. Men på väg till soptunnan slår det mig att jag förmodligen håller den oundvikliga undergången i min hand. Ett litet och oansenligt bidrag, kan tyckas. Men harmageddon finns där i plastpåsen som jag packat allt skräp i.
Jag minns förresten hur jag en gång tog min far åt sidan och skällde ut honom. Det var nog första och enda gången jag gjort någonting sådant. Men i alla fall. För min mor hade gett ut en fantastiskt fin bok om önamnen i Luleå skärgård. Ett snyggt säljblad skulle skickas ut. Pappa fick ordna själva kuverandet och frankeringen. Nu hör det till saken att han i skrivbordslådan hade ett antal såna där små kuvert, ni vet, som man mestadels skickar personliga brev i. Pappa var sparsam och klok, vek säljbladet två gånger och klistrade igen. Men med följden att det hela såg förfärligt oproffsigt ut.
– Nu går du och köper stora fina kuvert och gör om alltihop, sa jag till pappa med motiveringen att om utskicket uppfattades som snyggt, och om det så bara såldes en enda extra bok, så skulle det hela gå med vinst.
Vi pratar alltså om förpackningens förbannelse. Som metafor. Tjusig yta säljer. Det vet marknadsförarna. Om priset är detsamma väljer vi knappast den fula förpackningen som andas amatörmässighet och låg kvalité. Innehållet är sekundärt, vill jag påstå.
På så sätt driver kommersialismen oss mot undergången.
Återvinna plasteländet hjälper ju inte. Inte i längden. Vi pratar om att hushålla med jordens resurser, men vägrar angripa principen varpå allting vilar. Hönan får kritik, men vi vill gärna ha kvar äggen. En kulturell inkonsekvens.
På samma sätt blir näringslivets representanter upprörda när utrikesminister Wallström säger sanningen om Saudiarabien. Felet är inte att hon sagt som det är. Felet är att hon fläckat ner emballaget.
Fan så less man kan bli. Papp, plast och tejp i tjocka lager. Mer avfall än innehåll. Nog är det sorgligt på något vis.