I filmen Bert den siste oskulden förekommer en parodi på tv-programmet Antikrundan där Henrik Schyffert spelar ironisk antikvärderare under vinjetten "Kan det vara värt nåt?". En fråga som mången klåfingrig politiker ställt sig om kulturen under den nyss avslutade valrörelsen. Nog borde väl ändå våra surt ihoparbetade landstingskattemedel gå till vård och omsorg i första hand och inte till något så onyttigt lulllull som kultur.
Så nödvändigt och pedagogiskt att Norrbottensmusiken och Norrbotten big band som en del av lördagens kulturnatt i Luleå valde att öppna upp sina lokaler i Kulturens hus för den breda allmänhet som via skattsedeln finansierar verksamheten, så att den kunde se vart pengarna går till.
Det serverades snittar med renstek, ostpinnar och tipspromenad. Musikerna övade inför den konsert som var en del av kvällens aktiviteter. De bjöd verkligen på sig själva. Fascinerande att få höra Bosse Strandberg visa upp och berätta om sin nya trumpet. Ett privat instrument han själv äger. Så där behöver inte de styrande vara oroliga för skenande trumpetkostnader.
Länsmusikchef Kristina Nilsson, storbandets orkesterchef Walter Brolund och dess producent Åsa Westling hälsar glatt välkomna tillsammans med storbandets musiker och övriga anställda. Många nyfikna passade på att få se sig om i lokalerna.
Sedan bjöds på en intensiv jazzkonsert i storbandets repsal. Arvid Ingberg lotsade den fulla repsalen genom sju glänsande stycken. Där Vincent Nilsson svängiga solistspel på sin trombon och arrangemang av spiritualen Joshua fit the battle of Jericho verkligen får oss att förstå att basunerna fick murarna i Bibelns Jeriko att rämna.
Håkan Broström, Peter Dahlgren och Arvid Ingberg låg alla bakom intressanta intrikata kompositioner där de fick visa upp sin skicklighet både som kompositörer, arrangörer och solister. Peter Dahlgren står för kvällens ljuvligaste solo i John Fedchocks vackra arrangemang på What’s new .
Att bjuda in till ett otvunget öppet hus på det här viset var en synnerligen lyckad idé på flera plan. I tider där kulturen ständigt måste bevisa sin nytta inför allehanda potentater är detta ett sätt så gott som något att ge oss medborgare ett kvitto på att våra skattepengar används till något värdefullt. Fler institutioner borde följa efter.