I arla morgonstund den 9 april 1940, sedan Tyskland anfallit Norge, avgår ett extra tåg med regering och kungahus till Hamar, där stortinget vid lunchtid håller ett i hast inkallat extra ordinarie riksmöte med de ledamöter som lyckas ta sig dit. Regeringen vill avgå men konungen går inte med på det och stortinget ger den sittande regeringen sitt förtroende.
En del vill att den ska söka regera i exil från Sverige, andra föreslår England. Till sist drar regering och kung vidare norrut, med korta besök några steg in i Sverige.
Tyskland står vid Sörfold (norr om Bodö) men har förlorat Narvik, som nu är återtaget av norsk trupp och allierade. Den norska regeringen upprättar i maj sitt säte i Tromsö.
Britterna pressar på den norska statsledningen att flytta till London, och tyskarna pressar på den svenska att få tillstånd att förflytta förband norrut på svensk järnväg.
En desperat idé kläcks, troligen i Sverige. Den svenske industrimannen Birger Dahlérus, bekant med naziledaren Hermann Göring, har tidigare agerat mellanhand och luftar nu i Stockholm en plan för den norske stortingsmannen Johan Ludwig Mowinckel.
Nästa dag lägger han fram den för Göring i Berlin, och så småningom får den försiktigt gillande av de inblandade statsledningarna.
”Helt visst” diskuterar även ’representanter för tyska och engelska intressen” planen, erinrar sig den norske utrikesministern Halvdan Koht.
Planen är följande.
Tyskland bör ju ha uppnått sina syften med den ”norska affären” nu. Skulle man då inte kunna tänka sig vapenstillestånd och sedan dela Norge (och rädda ansiktet på general Eduard Dietl, som just nu sitter trängd mot den svenska gränsen)?
Tanken är att upprätta en rågång (demarkationslinje) norr om Sörfold. Den skulle dela landet itu. Tyskland skulle då fortsätta att ockupera landet i söder.
I norr skulle ett fritt Norge under regeringen i Tromsö bli kvar. Det mellanliggande området (med Narvik) skulle sedan besättas av svensk trupp.
Den 3 juni flyger den norske utrikesministern till Luleå i en flygmaskin, som erövrats från tyskarna. Dit flyger också den svenske utrikesministern Christian Günther. Koht noterar senare i en bok, att ”svenskarna var skiträdda”.
I Luleå kommer de bägge ministrarna överens om ett slutligt förslag till vapenstillestånd och demarkationslinje. Günther lovar att framföra förslaget till den tyska regeringen.
En muntlig uppgift till undertecknad säger att Narviksplanen nu föreläggs även den sovjetiska regeringen för att få ryggen fri, varvid utrikesminister Vjatjeslav Molotov ger sitt stöd med tillägget, att det fria Norge då inte får släppa in annan främmande trupp.
Detta torde vara svårt för norrmännen att garantera.
Samtidigt med utrikesministrarnas hemliga möte i Luleå drivs den brittiska armén i Frankrike ut i havet och behöver omedelbart evakueras från Dunkerque. De brittiska fartygen i Narviks inlopp kallas dit och har redan fyra dagar efter Kohts och Günthers möte lämnat Narvik åt sitt öde.
General Dietls ära är räddad och Tyskland har knappast längre något större intresse av ett delat Norge.
Den norske kungen och regeringen väljer så att avsegla med den brittiska kryssaren ”Devonshire” mot London. Koht stannar emellertid kvar i Tromsö för att invänta ett svar från tyskarna.
Om tyskarna säger ja till Narviksplanen, är det överenskommet med regeringen ombord på ”Devonshire”, att Koht sänder dem ett kodat telegram, varvid regeringen ska vända tillbaka till Tromsö. Blir det negativt besked sänder han ett annat telegram.
Med Günther är det avtalat, att svaret ska ha kommit före klockan 14 den 8 juni.
Något besked inkommer inte, och vid 15-tiden går Koht ombord på ”Fridtjov Nansen” för att segla till England.
I Norge väntar ”fem förbannade år”.