I en tid när man ger Bob Dylan Nobelpriset, för att så många gillat honom, så finns det ett motsvarande antal alternativa pris man vill dela ut, till personer som i sin musikaliska och konstnärliga gärning gjort något som ingen annan gjort.

Ingen nämnd och ingen glömd, men en som bör nämnas är Barbro Hörberg. För en uppväxande generation är nog Hörberg lika fossil som Povel Ramel eller den pånyttfödde Owe Thörnqvist. Inte förrän många år efter ”Ögon känsliga för grönt” (1975), förstod jag själv vilken artist hon var. Ett slags Monica Zetterlund, men med egna låtar. En andlighet som trängde igenom både låtmaterialet och hennes framträdanden.

En biografi om Hörberg är därför lika torr som ett smörgåskex utan pålägg, som musik utan ljud. Men icke desto mindre både läsvärd och intressant. Man vill förstå vem personen bakom artisten var, och vilka hennes drivkrafter var. Biografin är detaljerad stoffmässigt, från Barbros första utflykter till Europa 1949, där den romantiska tanken om ett ”Paris” eller ett ”Frankrike”, tycks ha varit drivkraften, till den mognare Hörbergs sociala patos där hon ville använda mer realistiskt material i musik ämnad för barn, än vad slutet av 60-talet hade att erbjuda. Men däremellan finns ett helt register av musikaliskt skapande, som kanske ännu inte i alla delar nått sin publik, eller sitt fulla erkännande. Alexandra Sundqvist, författaren till biografin, gör ett mycket bra och sociologiskt heltäckande jobb över Barbro Hörbergs livsresa.

Man kan betrakta Barbro Hörberg som poet allenast, och det är inga problem att läsa hennes texter på det sättet. Men i musikalisk gestaltning uppstår nya dimensioner, och man förstår vilken tonträff hon hade, och hur hon på det sättet sökte sina gelikar musikaliskt, i form av till exempel Povel Ramel, Georg Riedel och Bengt Hallberg, och de i henne.

Född 1932, död 1976, i Elvis-klass vad gäller bortryckt i ung ålder, med andra ord. Det finns ett patos hos Barbro Hörbergs texter som i viss mån lockar till mer lättköpta versioner eller parafraser.

Jag tror att det är endast genom att gå till upphovsmakarens egen känsla, drivkraft och framförande i text och musik som vi som lyssnare kommer närmast det hon själv ville uppnå. Man känner det franska chanson-inflytandet, en kvinnlig Brel, om man så vill, men utan det störande musikaliska skäggiga bruset.

Man känner kraften i lyriken, och äktheten i varje ord, jordat i personliga upplevelser. Läs boken, men lyssna på musiken. Den säger allt.

Maria Vedin

kulturen@nsd.se