Utställningen har namnet Gender Heart, på svenska Genushjärta, och som vill visa hur genusfrågor och feminism belyses och behandlas av internationella och nationella samtidskonstnärer.
I utställningen finns en svit fotografier av män, eller egentligen kvinnor i manlig form, tagna av Jill Peters.
– Det är albanska kvinnor som levt sina liv som män. Det är en gammal kultur att om ingen manlig arvinge fanns så kan någon dotter ikläda sig mansrollen och sköta familjens affärer. De måste klippa håret kort, klä sig och uppträda som män och avge ett kyskhetslöfte. Då blir de också accepterade och behandlade som män. Denna tradition lever kvar i liten skala i Albanien, säger Sara Edström, Galleri Syster.
Mellan raderna av bilderna på mansklädda kvinnor har Juli Bondesson gjort sin installation av träskulpturer. Också här inställer sig frågan om manligt eller kvinnligt.
– Det är det första i en serie och visar en träskulptör som levde för 100 år sedan. Från början en man men det är inte så viktigt, det är mycket av mig själv. Förebilden är en verklig människa men som jag aldrig träffat men som existerar i mig, säger Juli Bondesson.
Träskulptören gestaltar en fågel, en stor fågel bland andra små fåglar. Det sitter ett huvud på kroppen, men andra mänskliga kroppar som ligger på golvet saknar huvuden. De ingår i den performance som Julia Bondesson ska genomföra på vernissagen i dag.
– Jag kommer att dansa med figurerna. Sätter jag huvud på kropparna så säger det vad kroppen är. Utan huvud blir det en frikoppling från identiteten.
I rummet intill för Kristina Abelli Elander in besökarna i rymdvarelsernas värld, men det är rymdvarelser som vi inte sett dem tidigare.
– Detta är 2000-talets alien. De första som skildrades i tidigt 1900-tal var hotfulla och tekniska. Dom här ser inte ut så, de är androgyna, har inga könspecifika egenskaper, men de här klädda som mamseller, affärskvinnor som jobbar idogt och de kommer gärna i trupp. De ska förklara världen för oss.
Rymdmänniskan står liksom över de primitiva drifterna.
– De porträtteras alltid med en stor hjärna och då är sexualiteten underordnad. Det säger något om hur vi tolkar omvärlden, säger Kristina Abelli Elander.
Adriana Salazar har varken kropp eller huvud i sina installationer. I den ena är det två damskor som dansar på egen hand.
– Det här är vad som är kvar när människan lämnat jorden. Det säger mer om människan än om hon är närvarande.
Det är en dans med små steg, som samban, den som kom till när fångarna med fotbojor inte kunde ta ut stegen. Intill de dansande pumpsen har Adriana Salazar monterat två små speglar, men den som närmar sig spegeln för att syna sitt ansikte få se hur bilden suddas till oigenkännlighet.
Det är kvinnornas utställning, men bland de tio utställarna finns också en man, placerad i källaren. Det är Elias Björn som bygger sig själv i trä, men med besökarnas hjälp.
– Hur ser mannens kropp ut och vad bestämmer hur den ska se ut. Ska den ha starka armar litet hjärta., säger han om Konstruktion version C.
Och skulle besökaren och mansbyggaren känna sig lite vilsen, så finns en byggbeskrivning att tillgå.
– Här är förlagan och det är ett foto på mig själv, min egen nakna kropp i framstupa sidoläge. Den ska sitta som en stor bild på väggen, säger Elias Björn.