Jag vägrar vifta med vår flagga

I sjutton år har vi tornedalingar nu varit erkända som nationell minoritet. Jag tror det har varit bra för vår självkänsla. Nu duger vi som svenska medborgare trots att vi har östligt ursprung, finska efternamn och många gånger också talar finska. Så har det inte alltid varit. Än idag kan man få höra okunniga kommentarer.

– Jag fattar inte varför de där tornedalingarna ska hålla på med sin finska, sa en Luleåbo jag känner.

– Varför ska du hålla på med din svenska? kunde jag ha svarat. Prata engelska med dina barn i stället. Eller kinesiska.

Efter EU-medlemskapet borde vi inse att svenskan är ett litet pluttspråk i Europas utkant. Om meänkieli och samiska försvinner står svenskan på tur. Det är därför av ren självbevarelsedrift som vi bör värna om våra små språk.

Blev vi tornedalingar gladare då som nationell minoritet? Ja, det kan man diskutera. Det första som händer är nämligen att man får bidragspengar från staten. Och pengar betyder bråk. När en tornedalsk språkvårdare kunde anställas blev vissa avundsjuka och började mobba. Det har varit plågsamt att se hur denna unga och duktiga kvinna blivit trakasserad av ogina konkurrenter.

Dessutom kommer det in prestige. Jag minns mötet vi hade med Statens kulturråd i Pajala inför vårt erkännande. En av oss begärde ordet och jämförde då sig själv med Ludvig XIV:

– Le roi c’est moi, slog han fast på sin skolfranska. (Kungen – det är jag.) Konsekvenserna ser vi tornedalingar än idag, splittring och maktkamp. Just nu tas det fram två konkurrerande lexikon på meänkieli. I stället för att samarbeta kring en gemensam ordbok, så ödslar vi våra resurser på ett tragiskt sätt.

Och så var det tornedalsflaggan. Varför blev den så ful och fantasilös, jämfört med den vackra samiska. Man kunde ju ha låtit skolklasser ta fram olika förslag. Eller ha inspirerats av de vackra tornedalska vävda ranorna. Eller utgått från någon tornedalsk symbol som harren, laxen eller den smäckra forsbåten. Och sedan haft en omröstning så att alla tornedalingar kunnat ge synpunkter. I stället satt en liten självutnämnd klick herrar och bestämde att flaggan skulle likna en blågul polkagris.

I deras projekt ingick också att införa tornedalska pass som de själv skulle framställa, där den ansökande skulle redovisa sina finskkunskaper och sin tornedalska släktbakgrund för att bli accepterad som tornedaling. Idag hör man lyckligtvis inte mycket av detta, men för mig är tornedalsflaggan sedan dess en symbol för ett slutet, självförhärligande Tornedalen som jag inte kan stå för. Jag vägrar att vifta med den. Hellre hänger jag en hemvävd tornedalsk trasmatta i flaggstången. En sådan skulle visa på tornedalsk kvinnokraft, klokt miljötänk och konstnärlighet, något som dessutom ger oss varma golv. En sådan fin och välkomnande symbol för vårt kära Tornedalen.

 
 
  • MEST LÄSTA
  • Andra har läst

Kultur

Mer kultur