Ibland stämmer det. Berättelsen berör på djupet och språket känns rätt, ordflödet naturligt och textens tempo helt i takt med ens egen förmåga att följa. Känslan är att bli ett med berättarens puls och andetag, att uppfyllas av härlighet.

Den tillfredsställande samstämmigheten uppstår här med berättaren Cem Celik, tilltalande levandegjord av 2006 års Nobelpristagare Orhan Pamuk.

Cem är 16 år när hans pappa försvinner i mitten på 1980-talet. Pappan har drivit apoteket Livet i Istanbul, men är också marxist och i opposition mot de styrande, tidigare fängslad och torterad.

Artikelbild

För att få ihop pengar till sina studier blir tonåringen lärling åt mäster Mahmut, en aktad brunnsgrävare som blir hans ställföreträdande far. Cem har läste Jules Vernes ”Till jordens medelpunkt”, men tänker snarare på det mödosamma grävandet som en strävan mot Guds och änglarnas hemvist.

I samband med jobbet möter Cem den rödhåriga kvinnan, högväxt och attraktiv, med fylliga läppar och ett leende banaliserat som melankoliskt, vänligt och ömt. Hon är medlem i den resande Teatern för sedelärande berättelser, och dubbelt så gammal som Cem. Ändå blir han omgående förälskad. Drömmarna om henne prunkar som vildblomster i hans huvud och hon blir den första han ligger med.

Lärlingen sviker därefter sin mästare. Det sker under dramatiska former och skulden blir en livstids börda, buren medan han utbildar sig till geoteknikingenjör, gifter sig med Ayse och skapar ett byggföretag som gör dem rika.

På vägen fördjupar sig den förre brunnsgrävarlärlingen alltmer i legenden om Oidipus och det persiska nationaleposet ”Shahname”.

Oidipus var han som omedvetet mördade sin far, gifte sig med sin mor och för att befria staden från pesten tvingades finna faderns mördare. När han insåg sanningen fick skuldkänslorna honom att sticka ut sina egna ögon.

I ”Shahname” är det i stället fadern Rostam som dödar sin son Sohrab.

Med tiden hinner Cems egna historia ifatt honom. Bland annat förstår han att det funnits en koppling mellan den rödhåriga kvinnan och hans far.

Alla dessa trådar slår Pamuk in i en fascinerande bildväv. I motivet går tydligast att urskilja det som är berättarens uttalade förhoppning - att leda läsaren genom vindlingarna i det gåtfulla förhållandet mellan far och son.

Pamuk inkluderar många fadersgestalter, men notabelt är att han nogsamt undviker att nämna landsfadern Erdogan.

Allt vore inte fullkomligt i den här fascinerande historien om det inte vid sidan av fadern och sonen fanns utrymme för en sorts andemening.

Ingen bokstavlig pest har drabbat det nutida samhället, men en bildlig – i form av girig och ohämmad expansion, skövlande av det gamla, sekularisering och förlusten av ideal och mening för de allt fler moderna människor som går vilse i storstadens djungel.