Till alla som tror på sagor, anges som ett sorts anslag till Therese Henrikssons ungdomsroman Korpmåne. Jag tillhör inte direkt det sällskapet, däremot tror jag på Henrikssons berättarförmåga efter ha läst hennes dryga 300-sidiga debutroman. Så kallade sagor kan vara allegorier, och det är främst så jag läser berättelsen om Saga och Seth i Ytterstbyn, beläget någonstans i Norrbotten.
Saga lever där ensam med mamma Kajsa, efter att hennes älskade pappa hastigt gått bort, samma vecka som också hennes “bästa pälsklädda vän” dött. Det är en vecka som på djupet förändrar Saga, som äger förmågan att känna och “tala med djur”.
Till byn och gårdsstället Skogstorp, flyttar en dag en pojke med sin mamma, Seth heter han och är i Sagas ålder. Pojken är annorlunda, det blir Saga snart varse, inte minst till det yttre med sitt svarta spretiga hår och ögon som också går i kraftigt svart, korpsvart rent av. Och med ring i underläppen och ena örat.
Saga blir förstås nyfiken och nyfikenheten blir med tiden ömsesidig, som med tiden väcker många och motstridiga känslor mellan de två. Men de tvås allt tätare umgänge väcker också vrede, till exempel hos Saras ex-kille Jonas och andra i byn som i de inflyttade i det ovanligt fågelrika Skogstorp ser konstiga människor som står utanför ramen hur man ska vara.
Det är inget som stör Saga, men när Seth och hans mamma Isla med jämna mellanrum spårlöst försvinner några dagar för att sedan återvända utan förklaring, börjar hon dock undra. Allt medan huset i Skogstorp står öppet och hunden Varga är kvar i hundgården.
Therese Henriksson berättelse äger flera bottnar, som den saga den är. Magi, mytologi och – inte minst i botten – sviken, eller upplevd sviken kärlek, som lett till död och förbannelse, med rötter långt bak i tiden. För att nämna något.
Vän av så kallad ordning kanske vill lägga ifrån sig boken när Seth förklarar sig för Saga om varför de försvinner och orsaken till hans dubbelhet, av korp och människa, en omvandling som sker vid fullmåne och även inbegriper hans mamma Isla.
Jag anser man inte ska låta det störa läsandet av en i stort drivet skriven ungdomsroman där språket är klart och rakt men ändå har substans.
Det är förstås ingen tillfällighet att just korp blivit fågeln i centrum i berättelsen, ingen annan fågel i Sverige är omgiven av så många myter och så mycket mytologi som just denna stora kråkfågel.
Upplösningen i Korpmåne äger drag av thriller, och trovärdigheten kan förstås diskuteras, men så finns svaret att det faktiskt är en saga. Det ligger i sakens natur apropå genren, men jag blir ändå stundtals överraskad i positiv mening. Och allt eftersom boken skrider fram får jag en berättelse som inte så lite handlar om makt, över- och underordning och med vilken rätt en varelse själv kan ta sig rätten att försöka bestämma över en annan.
Så läser jag Korpmåne, vars författare bor i Mockträsk i Norrbotten.