”Många minns honom som grundskolans fader, socialdemokratisk riksdagsman, stridbar antinazist och tillsammans med bland andra Karin Boye en av grundarna till svenska Clarté. Andra ser i honom en okritisk DDR-vän, skolans dödgrävare och en verklighetsfrämmande romantiker.” Alla dessa omdömen gäller Stellan Arvidson, och det är inte nog med den uppräkningen. Vi kan även minnas honom som poet, låt vara en idag tämligen bortglömd sådan, eller som litteraturforskare som följde den svenske diktaren Thomas Thorild i spåren. Dessa ledde honom till den nordtyska och därtill dåvarande svenska staden Greifswald.
Temat Thorild och Arvidson kan kompletteras. Vi som är litet äldre minns hur i skolan, med andra ord under gymnasietiden, eleverna välsignades eller plågades med alla dessa redan mossiga gestalter i svensk litteratur. Vem i den åldern hade någon större förståelse för Thorilds ”Passionerna”, där versraderna trampade på i tillsynes oändlig ström när ungdomar skulle bekanta sig med det svenska ”kulturarvet”. Inte fick vi veta något om kontexten, som det heter med ett sentida vetenskapligt ord. Kontext kan översättas med sammanhang.
I det här fallet frågar man sig i efterhand, varför befann sig Thorild liksom senare Arvidson just i Greifswald? För skalden och filosofen Thorild var förklaringen i högsta grad politiskt färgad. Han hade efter mordet på Gustaf III dömts till landsflykt och hamnade i Greifswald, som egentligen var en svensk besittning sedan 30-åriga krigets gränsjusteringar. Thorild begav sig således till en annan del av Sverige och tjänade där som professor.
Beträffande Arvidson så blev den första perioden i Greifswald både positiv och negativ. Där fann han sitt vetenskapliga ämne, nämligen Thorild. Men där var han också alltför frispråkig i dåvarande Nazityskland och utvisades redan 1933. Därefter var han lärare, med tiden även rektor i Hudiksvall, innan han handplockades av Tage Erlander för diverse centrala utredningsuppdrag.
I det sammanhanget kallades han den svenska grundskolans fader.Det fanns många bud om hur den gamla lärdomsskolan eller läroverken skulle ersättas. Väsentligt var att alla elever skulle få en obligatorisk utbildning under nio år, att denna om möjligt skulle vara sammanhållen det vill säga inte linjeuppdelad, samt att nya pedagogiska metoder och demokratiskt synsätt skulle betonas. Sådana idéer väckte naturligtvis mycket diskussion och åtföljande försöksverksamhet, samt skapade de båda begreppen grundskola och enhetsskola.
I det sammanhanget återkommer vi till Greifswald. Arvidson togs till nåder efter nazismens fall. Det kommunistiska Östtyskland växte fram efter kriget, Arvidson fortsatte med sina forskningar om Thorild och valdes 1968 till ordförande i Föreningen Sverige-DDR. Han blev hedersdoktor i Rostock 1961 och professor i Greifswald 1981. Alla sådana kontakter väckte naturligtvis uppmärksamhet, allra helst under kalla-krigets dagar. Det blev ungefär femtio Tysklandsbesök där Arvidson mera uppträdde som forskare och hans andra hustru Britta Stenholm var presentatör för den nya demokratiska svenska skolan.
Man kan läsa Almgrens biografi inte bara som dröm och verklighet. Den skildrar även i ett rikssammanhang hur en drömmare och till synes vänsteridealist blev frontfigur för den nya skolan, den som vuxit fram efter andra världskriget. För egen del inskränker sig skolminnena till den gamla ordningen, låt oss kalla det för Thorilds tid. Snart nog var jag själv överårig för den nya skolan. Ska jag tacka min lyckliga stjärna för detta, eller kanske göra tvärtom? Hur som helst har Almgrens bok gett mig en historisk bakgrund till den förkättrade enhetsskolan, en gång utmålad som något av en dödgrävare.