Häromdagen vaknade vi upp till en ny stad. Staden stod i full blom och befolkningen hade fördubblats över natten. På uteserveringarna hade stolarna magiskt förvandlats till levande människor med bara ben och gatorna var fyllt med surr; små glädjerop och samtal om vårens ankomst som växte samman till en puttrande gryta av ljud.
Men genom folkmängdens surr, genom uteserveringarna, genom den tunga blommiga mättnaden i luften var det minnen av en annan vår som fyllde mina sinnen.
Den som aldrig börjar, för att sedan vara över – som en dröm vi vet att vi har haft men inte kan minnas på morgonen. Den som smälter; porlande gatubrunnar, vattenpölar mellan fläckar av asfalt, droppande istappar. Den som är den riktiga våren. Den som äger rum i staden där ni är, där hemma – där jag växte upp.
Ju längre bort jag flyttar, desto mer verkar jag komma hem. Jag har aldrig känt mig så nära min hemstad, som när jag flydde den till andra sidan av Sverige. Sällan har det blivit så tydligt var jag kommer ifrån.
Luleå; staden som har format vad jag ser som vår. Som skog. Som himmel.
För när någon säger himmel tänker jag inte på vilken himmel som helst. Jag tänker på en himmel i ljusrosa brand som håller en sällskap när man cyklar hem klockan två på natten en julinatt. När någon säger lekpark, tänker jag på en samling av rangliga gungor och en blodig berg- och dalbana där mötet med trästolpar är regler och inte undantag. Och när någon säger skog fylls mitt huvud av bilder på mäktiga granar. För mig är det skogarnas skog; en slags ursprunglig skog. Skolexemplet på en skog.
Det betyder inte att våra hemstäder alltid är bättre; överlägsna de platser som ska följa. Bara att dessa är platser där vi får våra allra första intryck av världen. Intryck som formar våra uppfattningar av allting som kommer därefter; intryck som vi automatiskt jämför med varje gång vi möter något nytt.
Lunds vinter är min höst. Vad de kallar för höst tycker jag är sensommar. Lunds vår är inte min vår; det som jag definierar som vår. Och medan alla andra i staden pratar om hur skönt det är att våren äntligen har börjat på riktigt är jag förstummad av häpnad. Av misstro. Av beundran – över en stad där sommaren redan börjar i maj.