Söndagskvällens konsert med Meta Roos, Kjell Öhman och Norrbotten big band under Håkan Broströms ledning var en sådan där konsert som man upplever alltför sällan. Ett musikaliskt möte där allt sitter som hand i handske. Ella Fitzgerald utlovades i förväg och även om några melodier ur hennes repertoar framfördes så bjöd kvällen på en vildvuxen bukett örhängen där både Beatles, Van Morrison och Gershwin samsades.
Kjell Öhman, som bjöd på många läckra arrangemang som gav dessa eviga örhängen nytt liv, hade med sig två instrumentala kompositioner i form av Alicies fax och Blues för Annemarie. Ärligt talat låter de bättre när han gör dem på hamondorgel men versioner på flygel funkar också.
Meta Roos besitter en röst som är så där naturligt chosefri helt utan manér eller tillgjordheter. Hon har ett ekvilibristiskt register som hon väl utnyttjar under kvällens gång. Bandet bildar ett sylvasst komp med många bekanta musiker såsom Danne Johansson, Håkan Broström, Karl-Martin Almkvist och Peter Dahlgren i sköna solistinsatser. Mest av alla glänser ändå vikarien Uffe Andersson med sitt glödheta saxspel.
Två nummer där hon flankeras av en mindre numerär blir klara kontraster till det mer muskelstinna materialet som framförs med hela storbandet. Några ballader smyger sig in där den ljuvliga versionen av The man I love får en extra guldstjärna i protokollet. Men det är svängiga låtar som dominerar och imponerar mest. Avslutande extranumret Happy blues av Kjell Öhman är en perfekt avslutning på en oförglömlig kväll.