Kommer ni ihåg slutskedet av valet 2010? Diskussionen om en havererad sjukförsäkring dominerade debatten, med svårt sjuka Annica Holmquists fall i fokus. Hennes dotters blogginlägg om mammans situation spreds blixtsnabbt via sociala medier.
Annicas situation blev en stark symbol för många av dem som föll igenom sjukförsäkringen trots läkarintyg på att de saknade arbetsförmåga. Annika fällde så när alliansregeringen, som klarade sig kvar med hjälp av Sverigedemokraterna som vågmästare.
I tisdags släppte LO en vitbok om den misslyckade sjukförsäkringen,”Feltänk och felgjort”. Ingenting har i grunden förändrats. Alliansregeringen har genomfört justeringar i två steg, efter hårda diskussioner. Inget av dem har förbättrat situationen för de drabbade.
Vitbokens författare, Kjell Rautio och Jesper Bengtsson, ger en förödande bild av konsekvenserna för de sjuka. Hittills har 77 000 personer utförsäkrats när de passerat den bortre tidsgränsen för hur länge man, enligt alliansregeringen, får vara sjuk. Som om sjukdomar bryr sig om tidsgränser.
Alliansregeringens försämrade sjukförsäkring har i stället resulterat i att fler sjuka blir fattigare och åker rundbana mellan Försäkringskassan, arbetsförmedlingen och socialkontoren i en allt hopplösare situation.
Författarna pekar ut fyra feltänk. Själva utgångspunkten för förändringen är felaktig. Tron på att sjukförsäkringssystemet ”överutnyttjades” är en myt som forskare grundligt har krossat. Orsaken till de högre sjuktalen var i stället ett allt tuffare arbetsliv och en rehabilitering som inte fungerade.
Strax innan valet 2006 höjde S-regeringen taket i sjukförsäkringen. Alliansregeringen sänkte det blixtsnabbt igen. I dag får allt färre 80 procent av sin lön när de blir sjuka, som tanken med försäkringen är. Nästa år bedömer riksdagens utredningstjänst att 40 procent av arbetskraften hamnar under taket. Snacka om haveri.
I takt med raset försvinner förtroendet för sjukförsäkringen och privata försäkringar slår igenom.
Enligt alliansförträdarna skulle den så kallade rehabiliteringskedjan vara lösningen. Med hjälp av den skulle sjuka klara de uppsatta tidsgränserna, får man förmoda. Men regeringen har minskat på resurserna till rehabilitering, i stället för att avsätta mer pengar. Så riggar man ett fiasko som har drabbat och drabbar många människor hårt i tuffa lägen i livet.
Så varför är det så tyst i dag? Har vi vant oss vid att sjuka människor faller igenom? Nöjer vi oss med att vi som är friska klarar oss bra och betalar mindre i skatt?
Rautio/Bengtssons vitbok över Reinfeldtregeringens misslyckande, i en av väldfärdens kärnfrågor, borde ge eko över hela landet. Haveriet är dubbelt, för enskilda människor och för hela samhället.