Mozarts musik med den välbekanta koloraturerna i arian med Nattens drottning finns kvar medan originaltexten av Emanuel Schikaneder är nyöversatt, bearbetad och moderniserad, till och med finns här det aktuella ordet "hen" med till publikens förtjusning. Sändningen är textad vilket underlättar framförallt i sångpartier
Ursprungshandlingen är kvar, men har flyttats fram i tiden, miljön verkar vara runt 1960-talet. Publiken tas med till en värld bortom verklighet och förnuft, en värld och föreställning med musik och fantasi, en dröm eller saga som stundtals känns absurd och surrealistisk.
Anders Tandberg, som svarar för både regi och scenografi, tar verkligen ut svängarna och låter sig inte begränsas av scenens rum. Han bryter gränsen mellan fiktion och verklighet, scen och salong.
Stundtals befinner sig aktörer i salongen bland publiken och vissa blir nästan delaktiga i spelet.
Såväl gammal som ny teaterteknik utnyttjas till fullo, fullt med infall, fina effekter och överraskningar i föreställningen och många lockar till skratt medan andra är vackra och suggestiva på ett nästan poetiskt sätt.
Handlingen och agerandet av de medverkande är också mycket variationsrikt. Här ryms från traditionellt och lite stramt framförande, och då framförallt i sångpartierna, till komiska inslag som ibland gränsar till buskis.
Ja, till och med ekivoka inslag finns, om än ganska återhållna. När Papageno i slutet förenas med Papagena är de så fyllda av åtrå att de inför publiken sliter av sig kläderna så att de står i bara kortkalsonger respektive trosor och bh innan de omfamnar varandra liggande på ett bord innan ridån bryter.
Den naive och aningslöse Papageno gestaltas av Carl Ackerfeldt på ett roligt och förtjänstfullt sätt, till och med när han i ett anfall av svårmod vill hänga sig blir det komiskt. Ackerfeldt är för övrigt aktuell som solist i Bodens orkesterförenings höstkonsert i år liksom i fjol.
I Sarastros brödraskap, här ser de ut som scouter, finns en annan norrbottensaktuell person, Anders Nyström. Nästa helg kommer han att sjunga i anslutning till visningen i Boden av Othello från Metropolitanoperan. Nyström är bördig från Kalix där han bl. a. var med i rockbandet Wildliv på 70-talet innan han via studier på Operahögskolan kom in på operabanan. Under två år har han uppträtt under Kulturnatta i Kalix.
Ytterligare en norrbottning, Marianne Hellgren-Staykov från Piteå, medverkar i föreställningen som en av tre damer. Efter Musikhögskolan i Stockholm och Royal College of Music i London har hon haft flera roller som sopran. I förra uppsättningen av Trollflöjten var hon Nattens drottning och för en tid sedan tilldelades hon Hjördis Schymbergstipendiet.
Flera av de stora rollerna besätts av unga sångare. De som har för sig att kvinnliga operasångerskor är stora matronor som står och skriker blir besvikna. Pamina, som gestaltas av Ida Falk Winland, ter sig som en gracil tonåring och Vivianne Holmbergs Papagena är flickaktig.
Kanske har det musikaliska och sångkvalitén i vissa stycken fått stå tillbaka för berättelsen och det lustfyllda. Överhuvudtaget är det en föreställning som tar udden av argumenten från operabelackare. De som hävdar att opera är en uppstyltad finkultur kan här uppleva ett sångspel som är underhållande, det går tillbaka till vad opera var förr; en folklig underhållning.