Pimpelfiske – på liv och död

Fiske När jag tänker tillbaka på vilka strapatser man har utsatt sig för, kan jag ibland inte riktigt förstå hur allvarligt fiskefebern har greppat tag om förståndet.

Det fanns en tid då pimpelfisket var lika attraktivt för mig som någonsin flugfisket. Jag växte upp i en trakt där färsk fisk alltid var efterlängtat. Så här i januarikylans svidande famn bruka tankarna komma om mer eller mindre vansinniga pimpelfiskefärder. Efter att ha ögnat igenom viktiga sidor i mina tidigare dagböcker, ser jag att temperaturer, snödjup och avstånd tydligen ignorerades. Fiskefebern tog alltid över förnuftet.

Några resor till för mig okända lappmarker skedde under studieåren vid lärarhögskolan i Luleå (1969-72). Min bäste kompis under de åren hette Anders Morin från Kalix, en inbiten pimpelfiskare med ultimata äventyr som självklara ramar.

Året 1971 blev absolut de stora äventyrens år, både sommar som vinter. Redan i början på mars var det dags. Mitt i den svinkalla vintern skulle vi plötsligt dra till fjälls, den gången till den vackra fjälldalen norr om Nikkaluoktavägen, med vattendraget Laevasjohka som slutmål. Vi smet från skolan, packade Anders SAAB Combi tvåtaktare och drog. I tjugofemgradig kyla fick vi naturligtvis punkteringen mellan Svappavaara och Kiruna. Tur i oturen var att gruvskiftet i Svappa just var slut, vilket gjorde att Anders kunde lifta in till en polare i Kiruna och få däcket lagat. Jag blev kvar i bilen och höll på att frysa ihjäl.

Klockan tre på morgonen anlände vi något tilltufsade till gårdarna vid Akkarjokk mitt i jordens häftigaste månsken. Temperaturen visade på -30 C. Pulkan packades i all hast och skidorna (vita blixten) blev som vanligt transportmedlet. Vi bestämde oss att gå rakt norrut efter Akkarjohka och så småningom fram till Evstelvaras vid Laevasjohka. Skaren var fin och hård och månljuset både skrämmande och fascinerande. Målet för resan var en kåta intill jokken som Anders hade fått lov att låna.

Många timmar senare, i en fantastisk soluppgång, nådde vi svettiga och trötta målet, den efterlängtade kåtan. Då kom chocken. Dörren var borta, men stod lutad bakom byggnaden? Hela kojan var dessutom proppfull med snö? Som tur var hade vi med oss en spade, vilket gjorde att vi, efter flera timmars slit, kunde se ljuset i mörkret. Eftersom det fanns ett rökrör på taket hoppades vi att det också fanns en spis därinne i snöeländet. Det fanns en kamin och inte bara det, en hel trave med ved fanns också, även om den var i suraste laget.

Pimpelfisket var fantastiskt, trots att kompisen lyckades sätta skålborren i en sten. På den tiden fördes inga vidare diskussioner om pimpelfiske i strömmande vatten.

För Laevas gällde därför att mellanströmmarna hade frusit. På så sätt blev selen till ett radband av små ”sjöar” i jokken. Rödingarna var verkligen på hugget. Däremot var medelvikten relativt medioker, där fiskar upp mot tre hekto var de vanligaste. I dag kan jag absolut inte rekommendera ett pimpelfiske i så pass känsliga strömmar, eftersom utfiskning kan bli en följd av detta. I dag är sträckan dessutom ett kvoterat flugfiskevatten och då anser jag att pimpelfisket blir helt förkastligt.

Den 19 maj samma år var det dags igen. Pulkan packades ännu en gång och målet var den nu utskottade kåtan. Våren hade kommit på fjället och vi såg till och med sädesärlor som struttade omkring på skarsnön. Dalripornas tuppar kutade omkring i landskapet, skrattade och jagade hönor för brinnande livet.

Kojan stod kvar och den ved som hade lämnats var torr och fin. Selen på jokken såg inbjudande ut. Skålborren var nyslipad och fiskefebern grasserade som vanligt. Då kom nästa chock. Det var då vi märkte att pirkarna fladdrade där nere i djupet, vilket berodde på att strömmarna mellan selen hade öppnats av värmen. En snabbtitt ner i hålen förklarade också fenomenets avigsidor. Vattnet var grumligt. Vi hade helt enkelt kommit för sent.

Tre dagar senare beslutade vi oss för återtåget ner till Akkarjokk. Vi hade inte fått en enda fisk, förutom en lake på femton centimeter.

Precis när vi hade satt på oss skidorna för hemfärden hörde vi ett konstigt ljud från det närmaste selet. Naturligtvis blev vi nyfikna, varför vi tog en extra runda för kontroll. Ute på det närmaste selet, som till hälften var isfritt, stod säkerligen flera hundra rödingar och smackade efter syret. Det var fiskhuvuden överallt. Det var då vi började fundera på hur man skulle kunna bygga om ett pimpelspö till ett spinnspö.

 
 
  • MEST LÄSTA
  • Andra har läst

FISKE