Gunnar Westrin har fiskat i fjällen så länge han minns. Han vet hur det är att färdas på den ensammes stigar. Eller hur lätt det kan vara att tappa fattningen när solen skiner dygnet runt, när tid och rum har kapsejsat i ett lyckligt men förvirrat tillstånd.
Vid kanten av en urgammal pals, där hjortronen så sakta höll på att mogna, satte Polare Peter och jag oss ner för att kolla jokken. Strömmen speglade den bakomvarande stranden, vars träd plötsligt blev en blandad paljett av blått och brunt. Mitt i den smeten steg en skaplig harr, så pass ordenligt att hela världen plötsligt krackelerade. Något hekto över ett kilo tror vi att fisken vägde. Peter var nöjd och jag hade fått mina bilder.
När vi vaknade påföljande morgon tycktes regnet fortfarande hänga på. Det smattrade gott från tältduken, vilket föranledde oss att koka kaffet i absiden. De stunderna är guld värda, lugnet, nyvaknandet, kaffedoften och hårdbrödmackor med kaviar och vitlöksklyftor är minnen man bär med sig. Saken blir inte sämre av att man upplever det tillsammans med en god vän, en som man känner både utan och innan. Allt blir liksom lite lättare då.
Som vanligt hade vi blivit lurade och det ordentligt. Vi började ana bedrägeriet när en förlupen solstråle plötsligt kikade in. Det var inte regn, det var myggen och knotten som ville komma in på kalas. De studsade så hårt mot duken att det lät som ett stilla sommarregn.
Förmiddagssolen stod redan högt när vi kikade ut. Den allestädes närvarande ljungpiparen med sitt ensliga läte, patrullerade som vanligt ute på heden. Är det någon fågel som kan ge fjällfararen den rätta något melankoliska känslan, så är den just den. Ljudet är lika kargt som landskapet, lika oemotståndligt vackert som en stormpinad sandås.
Allt medan kamraten drog på sig vadarna strosade jag barfota omkring och botaniserade på strandbrinken. Växtligheten var som vanligt både intressant och färgrikt balanserad. Den gula rosenroten är absolut en karaktärsväxt på fjället, tillsammans med bland andra sådana dignitärer som fjällnejlikan och kung karls spira. Mest intressant är att midsommarblomsten oftast blommar långt in på sensommaren, en påminnelse om att midsommartiderna liksom har flyttat upp på fjället.
Kompisen påminde mig särskilt om den storharr han fick på stället för ett tiotal år sen, en praktfull fisk på 57 centimeter med en helt sanslös ryggfena. Fisken var förtrollande i sin prakt och ingen av oss glömmer naturligtvis den händelsen.
Det fanns något odefinierbart i luften den här speciella dagen. En oförklarlig spänning hade etsat sig fast, något som inte gick att förklara.
Plötsligt berättade polaren att han hade trott sig ha sett skuggan efter en hisklig harr under gårdagskvällens fiske. Fanns de på 1,7 kilo borde det finnas större, mumlade han innan jag sakta vadade ut mot ståndplatsen.
Trots uteblivna vak steg direkt en snygg fisk till min nattsländekreation. Peter satt djupt hukad på en liten kulle med ett risigt vide mellan sig och strömmen. Det var en ljuvlig dag med spegelblankt vatten och sparsamt med moln över skyarna. En snabbvingad stenfalk kom flyende mellan träden, förföljd av ett irriterat gäng blåhakesångare. Då steg nästa fisk.
Jag har ingen aning om hur tid egentligen kan definieras. Av någon anledning satt Peter kvar på sin lilla höjd. Jag minns att jag till slut vände honom ryggen för att fortsätta mitt eget fiske. Han hade tydligen spanat in något. Därefter blev det ett märkbart, nästan syrefattigt tomrum på fjället. Plötsligt kändes det svårt att andas. Fanns där någon som ville gråta, eller var det skratt jag förnam.
Efter avslutat förvärv återgick vi så småningom till den gamla palsen med alla hjortronen. Peter verkade mer än lovligt nedslagen. Något hade tydligen hänt där borta i buskarna. Snart nog berättade han om den mastodontiska harr som tog i första kastet, hoppade högt innan den landade med ett ordentligt plask. Han såg hur flugan lossnade, hur våldsamt linan kom farande mot honom. Jokkens största hade presenterat sig, tackat för inviten men spottat ut metallen innan det var för sent.
Kvällen randades, de blöta vadarna drogs av och flugspöna ställdes upp mot en krokig fjällbjörk. Kompisen ålade sig märkbart tagen ner i sovsäcken och greppade den medhavda boken. Plötsligt tittade han upp, log och viskade;
– Den vägde mer än två kilo.