Författaren och etnologen Kerstin Eidlitz Kuoljok, Jokkmokk, har gått bort vid 80 års ålder. Hon sörjs närmast av döttrarna Charlotta, Helena och Sunna med familjer.
Kerstin var djupt präglad av att vara nummer tolv av fjorton i syskonskaran i Stockholm. Hon framhöll alltid att hon blivit den hon blivit för att hon hela tiden måste hävda sig mot de äldre syskonen, och hon ville alltid ha med en bild på hela barnaskaran.
1969 disputerade hon i Uppsala och 1971 kom populärversionen på svenska, Föda och nödföda, som snart blev kultförklarad. Hon blev docent i etnologi vid Uppsala universitet och kom att bosätta sig i Jokkmokk genom äktenskapet med renskötaren Petter Erik Kuoljok. Intervjun med henne i tidskriften Samefolket i höstas var hon själv mycket nöjd med.
Att skriva var hennes liv. Hon har gett ut ett tiotal böcker om folken i norr, om östsamisk kultur i Ryssland, om nordsamojediska folk och om myterna om den himmelska renen hos samer på Kolahalvön. Moder jord och andra mödrar och Renar – en kärleksförklaring kan nämnas.
Kerstins etnografiska kunskaper om samer och sibiriska folk var omfattande. Som forskare och skribent hade hon en personlig stil med sitt enkla och rättframma, men samtidigt ytterst välformulerade språk. Hon lät sig sällan lockas av de senaste teorierna, utan tillämpade i stället en stabil och grundlig empirisk metod. Eftersom hon kunde ryska hämtade hon värdefull information också därifrån. Hon var en av få ”västforskare” som var insatt i den sovjetiska etnografin och dessutom kunde tolka den på ett rimligt sätt.
Hon var personlig vän med många framstående ryska etnografer och tillbringade perioder vid deras vetenskapsakademi i Moskva. Hon hade tillräckliga kunskaper i språket och sovjetisk ideologi för att kunna analysera viktiga arbeten från andra sidan den akademiska ”hjärnridån”. Särskilt betydelsefull var hennes kritik av ”sita”-begreppet. Hon kunde visa att det också hade sina rötter i gammal rysk politik.
Det var högtidsstunder att få komma och äta renkok hos Kerstin och Petter Erik i deras stuga i Lappstan. Vi och andra nordliga forskare har dragit nytta av givandet och tagandet under samtalen med Kerstin. Få möten i den akademiska världen har varit mera inspirerande än att lära sig av – och vara oense med – Kerstin.