Pelle Johansson

K-märkt

Let´s talk shop

Luleå Idrottskamrater. Jag har lämnat hemmets lugna vrå och återigen tvingats konfrontera verkligheten, som den nu ser ut. Luleå Hockeys monumentala fiasko den här säsongen har ju i någon mån trängt igenom talkdimman och vällingångorna som lägrat sig över societeten på Björkskatans villakvarter, men vad finns kvar att skriva?

 

Vad är osagt, oanalyserat, osågat?

 

Vi vet ju vad som hände, nästan exakt det som en illa tränad schimpans hade kunnat räkna ut med arslet och en bit krita redan innan säsongen började, och fler pennor än min har försökt beskriva problembilden.

Just nu kan jag nöja mig med att tillstå att jag känner mig mer än en smula oroad över Norrbottens största och viktigaste idrottsklubb.

 

Elakt räknat så kommer föreningens herrlag att, när nu väl Brynäs åkt ur slutspelet och ”Bulan” presenterats som ny huvudansvarig, ha haft fem tränare på tre år. Under samma tidsperiod har herrlaget haft en spelaromsättning som saknat motstycke i klubbens historia, man har krigat mot svag ekonomi, man har sålt av fasta tillgångar och man har – trots starka punktinsatser, det ska sägas – faktiskt misslyckats med de allra flesta sportsliga mål man satt upp.

 

Stundtals ända fram till, och över, pinsamhetens gräns.

 

Nu ska herrlagets sportsliga öde läggas i händerna på två personer, den ena mer oprövad än den andra, vars enda meriter på posten är att de fått en ganska illa fungerande juniorverksamhet att åtminstone leverera hyfsade resultat. Föreningens ansvariga kommunicerar att Ulf Engmans och Stefan ”Skuggan” Nilssons delade ledarskap är den bästa lösning som går att hitta – på ungefär samma sätt som man kommunicerade att ”Skuggan” var den bästa lösningen som huvudtränare inför den här säsongen. Så varför ska vi lita på dem den här gången?

Samtidigt sitter man, egentligen för första gången sedan Jonas Rönnqvist lämnade, på en jäkla massa kontrakt över nästa säsong – det enda år som man faktiskt skulle önska att det snabbt och smidigt gick att säga tack och hej till åtminstone halva laget.

Allt det här sammantaget målar en svart bild av Luleå Hockey. Det är inte på något sätt en överdrift, det är en redig och nykter beskrivning av rådande fakta.

 

Men…

 

Jag var på ishallen i går kväll, jag såg J20-laget slå Frölunda med 3-1 och vi ska ha klart för oss att det här faktiskt är ett lag som har kvalitéer för att gå riktigt långt. När – om – de som spelat större delen av säsongen i SHL kommer in i spelet, när de får ihop sitt powerplay, när de kan utnyttja sina spetskvalitéer på bättre och smartare sätt än i går, kan det här bli riktigt bra. Och J20-slutspelet är ju i stora drag fullständigt skit samma – det här är en ålderskull som mycket väl kan leverera en hel femma, kanske fler, högst kompetenta spelare till a-laget.

Det var den ena delen av föreningens framtida ljus. Den andra mötte mig i dörren till ishallen. I en lång rad kom de gående, med klubbor i händerna och trunkbärande föräldrar i släptåg, tjejer i tioårsåldern som var på väg hem efter en träning. Jag hade inte kunnat möta dem där för tio år sedan, knappt för tre år sedan, därför att de inte existerade då. Damlagets uttåg i semifinal är ett misslyckande, ett misslyckande av betydligt större strikt sportsliga mått än herrlagets, men de har vunnit annat, skapat mer än de förlorat. Just här, just nu, nöjer jag mig med det.

 

Jag pratade med vd Stefan Enbom i går, vi satt en timme och diskuterade det som varit och – i generella ordalag – det som komma skall. Det var ett intressant samtal, ni får ta del av det i lördagsblaskan, även om en del fortfarande är ofärdigt och obeslutat låter det vid första åhörandet åtminstone som om föreningen tar sin situation på allvar och tänker lösa den på ett kompetent och tilltalande sätt.

 

Jag lär få anledning att återkomma i ämnet.

Jag brukar ju få det.

Porten till det förgångna

Luleå Det finns en dörr. Den ligger under läktarna i det som förr hette Pontushallen och leder in till det allra heligaste. Spelarnas omklädningsrum, ligalagens kanslier, journalisternas fikabås och salen där presskonferenser hålls. Där har jag sett SM-guld firas, förlorartårar torkas, där har jag sett Jens Tillman både grina som ett barn och äta skinkmackor. Koden till dörren är 2007 – det senaste året som Plannja tog SM-guld.

 

Låt oss kalla den porten till det förgångna.

 

Jag stod där på parketten och funderade på vad den första seriesegern på 11 år egentligen var värd. Jag såg Adam Rönnqvist pusta ut, lika avslappnad som vore arenan hans eget vardagsrum. Jag såg Bryce Massambas jätteflin, jag såg Lars Mosesson jubla mest av alla, jag såg Tom Lidéns skägg studsa förbi på väg hem till filosofiska fakulteten vid Heidelbergs universitet.

 

Jag såg Peter Öqvist. Han drack läsk ur ett guldfärgat sugrör.

 

Det är ju nu en gång för alla så att i den här stan är vi vana vid betydligt större vinster än grundseriesegrar – och vi har lärt oss den hårda vägen att de inte heller spelar särskilt stor roll när väl slutspelet drar igång.

Så: Kan BC Luleå bryta ännu en barriär? Kan något annat herrlag än Plannja vinna guld i den här stan?

 

Det är svårt att se BC få ett bättre läge än i år.

 

Södertälje är svagare än någonsin under demoncoachen Vedran Bosnic. Norrköping har Jocke Kjellbom – och han är fortfarande Jocke Kjellbom, tro inget annat – men kanske inte så där överdrivet mycket mer. Det är två ytterst habila och kompetenta lag – men motståndet känns ändå mer överkomligt än på mången god dag, och högst sannolikt mer överkomligt än nästa säsong.

Vad som kan stoppa? Mycket, naturligtvis. Men den stora tveksamheten är den som basketoraklet Lindvall framfört många gånger redan: Håller Peter Öqvists spelidé för slutspel?

 

Det handlar, om jag förstått saken rätt, om fantasi kontra struktur. Öqvist vill spela med fart, att hans spelare ska få springa med bollen, lösa de offensiva situationerna lite på uppstuds. I ett slutspel, hävdar Lindvall, tippar spelet ofta över åt andra hållet, blir mer strukturerat och långsamt.

 

Öqvist själv?

- Ha! Jag har hört att jag varit sönderscoutad sedan 2008, sen tog vi guld 2009 och 2011.

 

…fast jag tror inte att det är det som Lindvall är inne på, egentligen.

- Nä, jag vet, det handlar väl om ”motion” och ”set plays”? Grejen är ju att det inte är det som avgör. Det som avgör är andra saker, som i fjol, mot Uppsala, när Brandon blir ostoppbar i en mot en. Eller när Norrköping packar ihop tillsammans med Kjellbom under korgen och vi inte får  i våra skott utifrån. Det är förresten ett bra exempel – fråga Lindvall om vad som höll på att vända den matchserien för oss! Då börjar han harkla sig…

 

Vad var det, då?

- Motion! Rörelse! Vi satte in fem små killar, körde ”small ball” och sa åt dem att springa livet ur sig. Vi sköljde över Norrköping i match fyra, fem – och var extremt nära att göra det i sjätte också. Som sagt, det handlar om andra saker. Vi har fått slita hårt under den här säsongen, men vi har fått ihop det. Sånt är viktigt.

Oavsett vem som har rätt - det var länge sedan man såg fram mot ett basketslutspel på herrsidan så här mycket. Det är ett skönt gäng med fina profiler och ett på gränsen till extremt underhållande spel. Dessutom vinner de - ibland på helt sinnessjuka sätt.

Chansen finns där.

 

Till sist: I dag, när vi skulle ner och ta en kopp kaffe i pausen, försökte kollega Stålnacke öppna den där dörren, men slog hela tiden fel kod: 2017. Det är ännu oklart ifall det ska ses som ett omen.

Två hötappar, en åsna

Luleå Jag vill på en gång poängtera att åsnan från rubriken inte är Niklas Olausson.

Det är jag.

Jag vet nämligen inte riktigt vilket ben jag ska stå på kring den här värvningen.

 

Å ena sidan: En hel, fulltränad Niklas Olausson tillför saker som precis samtliga SHL-lag kan ha nytta av, eftertraktar.

Å andra sidan: Men hur står det egentligen till med Olaussons fysiska status?

 

Dels har jag fått intrycket, genom att prata med människor i hockeybranschen, att han inte tränat ihjäl sig under sejouren nere i Schweiz. Dels har han varit långtidsskadad under senaste säsongen i Finland - och jag får inte intrycket att Olausson, vid skador, är spelaren som låser in isg i gymmet och inte kommer ut igen förrän han är hel. Vi vet att han inte var allsvenskans bäst tränade spelare när han kom till Luleå första gången, vi vet att han jobbade hårt för att rätta till det då - men har han kvar det brinnet?

Där har ni min invändning mot värvningen.

I övrigt är den felfri.

 

Olausson vet vad "Bulan" (vi antar väl fortfarande att det är han som tränar Luleå nästa säsong, va?) vill ha av honom och vad spelsystemet kräver av honom. Olausson är, så länge han är skadefri, en spelare som kan lösa de svåraste powerplayknutar nästan oavsett fysisk status. Olausson har ett briljant spelsinne och fantastiska handleder. Det finns alltså gott om anledningar till varför Luleå skulle hugga på den här värvningen.

Den största är dock den här: Även om Olausson är något av en chansning så är han en billig sådan.

 

"Skuggan" och Engman har fått en före detta och möjligtvis framtida landslagscenter till kraftigt rabatterat pris. Det kommer att kosta dem - nästa säsong, ifall han gör succé. Men gör han inte det så är det inget större vågspel, Olausson kan fortfarande spela powerplay och offensiva fasta situationer utan några problem, nästan oavsett träningsgrad. Nyckeln ligger i att värva rätt centrar framöver.

 

Med Falk, Olausson och - låt oss säga, enbart för att namnet nämnts och det är ungefär den spelartyp som Luleås lagbygge behöver - Chris Abbott skulle Luleå Hockey ha tre centrar som i praktiken kan spela allt från första till fjärde kedjan utan att på något sätt skämma ut sig. Då borde "Skuggan" och Engman verkligen ha pengar kvar för att kunna jaga en spetscenter till förstakedjan. Dessutom finns redan en hyfsad kompetens i truppen, med flera potentiella akutersättare i Forsberg, Harju, Emanuelsson och Lundeström, som kan täcka upp för skador eller ifall spetsvärvningen skiter sig och duon måste ge sig ut på transferfönstershopping.

 

Kort sagt: Jag gillar värvningen av spelaren Olausson mer än vad jag trodde att jag skulle göra förra veckan - egentligen endast beroende på priset. Jag tror inte att han kommer att vara förstacenter - men om "Skuggan" och Engman sköter sina lagbyggeskort rätt ska han i praktiken bara behöva spela fem-tio minuter fem mot fem per match och sedan koncentrera sig på powerplay.

Personen Olausson? Det finns inte ett omklädningsrum i världen som inte mår bättre av den sköningen.

Åk till Boden

Luleå ”Det finns inte några planer överhuvudtaget”. Niklas Nordström var tydlig i dagens NSD, och för åtminstone det ska han ha heder.

”Vi måste lära oss att åka över kommungränsen”, säger Nordström, och tycker att IFK Luleå gott kan spela i Boden.

 

Året är 2017 och Luleå kommun har – trots lägenhetsaffärer i miljardklassen och 143 miljoner i vinst 2016 – det uppenbarligen så skralt ställt att det inte ens går att drömma om en modern arena för fotboll.

Jag hade förstått om Nordström sagt att ”visst ska fotbollen ha förutsättningar att fungera, men det finns inte plats i budgeten just nu, när det ska byggas bostäder och badhus”, men han säger bara nej.

För mig är det inte ett ledarskap som andas visioner, framtidstro eller regional stolthet. Jag blir irriterad – och jag har inte ens en halt åsna med i det här loppet. Tänk er då hur fotbollsmänniskorna känner sig.

För två år sedan var IFK Luleå ett mål från kval till superettan. Det kan mycket väl hända igen, det kan till och med gå ännu bättre, det kan vara så att sommaren 2018spelar Luleås representationslag i landets näst högsta serie. Arenan (nåja) de spelar på håller på att gå sönder, det är stora sprickor i betongläktaren och den är inte ens nära att uppfylla förbundets krav för spelplatser i Superettan.

Men Luleå kommuns beredskap är god.

 

Planen lyder: ”Åk någon annan stans.”

 

Det är nu, en gång för alla, inte så att det finns någon person som krävt en splitter ny arena med allsvensk standard. Visst har det funnits förhoppningar, eller snarare utopiska drömmar, hos fotbollsfolket – men innerst inne har de naturligtvis insett sin plats i näringskedjan. Det är ingen som gapat över mycket, snarare tvärt om, och det hade gått att tillfredsställa väldigt många viljor med relativt enkla medel. En upprustning av Skogsvallen skulle, enligt fritidschefen Helen Wiklund Wårell, gå på 26 miljoner, troligtvis mer för att nå upp till Superettanstandard, och ett par uppvärmda konstgräs bredvid huvudplanen hade inte gjort ont. Säg, i runda slängar, 40 miljoner – en gigantisk summa pengar, men ändå en investering för framtiden.

Sanningen är ju att det behövs fler och bättre, inte färre och sämre, ytor för fotboll.

 

Ett offensivt signalspråk hade inte heller gjort ont.

 

Norrbotten har 250 000 invånare. Island har 330 000. Visst finns det skillnader, visst är det kanske att måla med journalistikens allra bredaste pensel, men ändå. Om nu Island kan ta sig till kvartsfinal i Europamästerskapen – borde inte Norrbotten åtminstone kunna få fram spelare till ett lag i superettan?

Självklart.

Så vad fan fattas?

Det finns två saker som sticker ut.

Det är viss skillnad på klimatet, men inte jättestor. Precis som Norrbotten har Island lidit av sitt hårda klimat vintertid – men inte längre. Island har sju fullstora inomhushallar som samtliga är fullständigt dedikerade till fotboll.  Norrbotten har en – och där hålls det mässor, flygs modellplan och anordnas bågskyttetävlingar. Till hösten ska Piteås nya övertryckshall invigas, vilket avlastar en del av trycket på Arcus men långt ifrån tillräckligt för att alla som vill in där ska få plats.

Men det räcker inte där. Island har också 150 mindre inomhushallar med konstgräs, 36 uppvärmda 11-mannaplaner utomhus, 76 småplaner med konstgräs och dessutom 148 planer med naturgräs på sommaren.

Klart fan de spelar fotboll.

Klart fan att norrbottnisk ekonomi inte skulle tåla en sån satsning, det vore inte försvarbart.

 

Men något litet steg på vägen, i alla fall?

 

Det skulle i sin tur skapa förutsättningar för nästa steg på utvecklingsstegen – och det är till och med viktigare: Att få bättre tränare.

Island har i stort sett inte en enda outbildad tränare, från fyraårsåldern upp till seniornivå, och de allra flesta har Uefas b-licens, den tredje högsta som finns i det nya systemet. Det är klubbarnas ansvar att slussa ut föräldrar och andra glada amatörer ur verksamheten – Luleå Hockey är ett föredöme här – och istället få in utbildade, kunniga och drivna instruktörer från tidig ålder.

Med goda infrastrukturella förutsättningar skulle det vara lättare att locka sponsorer och publik till fotbollen. Det skulle ge mer pengar och bättre förutsättningar att låta drivna människor få utlopp för sin passion – istället för att slåss mot väderkvarnar, flugfiskemässor och loppmarknader.

Så skapar man en kontinuerligt fungerande och förbättrande verksamhet.

 

Inte genom att säga åt dem att åka till Boden om de vill spela fotboll.

Pelle out

Luleå Det här är mitt sista blogginlägg på ett bra tag. Låt mig börja det med ett tillkännagivande.

 

Jag gråter oerhört sällan.

 

Jag gråter inte när jag är ledsen, jag gråter inte när jag är lycklig, jag gråter inte av ilska, empati eller för att lätta på något slags inombords tryck. Det beror inte på att jag tycker att det är löjligt, svagt eller rent av omanligt – det beror helt enkelt på att jag inte gråter. Det är inget medvetet val, det är bara sån jag är. Det går bra att leva även utan tårar, även om jag vet att det finns många som tycker annorlunda.

 

Till exempel hade jag varit ihop med min sambo i sex år när hon såg mig gråta för första gången. Jag grät två gånger till den natten.

 

Låt mig berätta om det.

 

Vi hade kommit in till förlossningen i Sunderbyn klockan före fan på morgonen efter att Moa trott att hon blivit magsjuk och jag upptäckt att hennes illamående snarare berodde på att det var en halvminut mellan värkarna. När Kalle kom, strax före midnatt, efter en jävla lång väntan var han så vitt jag kunde bedöma det död.

 

Sten.

Jävla.

Död.

 

Han hängde där, i barnmorskans händer, som en hundtuggad trasdocka, slemmig, lila, lealös. Hennes ”han har bra puls, nu ska vi bara få igång andningen” lugnade måttligt, men eftersom jag är den jag är tog jag det jävligt lugnt och gjorde det jag skulle – följde efter henne bort mot barnintensiven i rask promenad.

Där väntade ytterligare två rutinerade pjäser som satte igång en procedur med närmast Bolsjojkoreograferad effektivitet.

 

Fem sekunder: De tog någon slags dammsugare, fick bort en massa slem, den lille flämtade en smula. Tio sekunder: De sög lite mer, satte en pytteliten pulsmätare på hans pyttelilla hand, han flämtade igen. Femton sekunder: Någon höll en pytteliten syrgasmask över hans pyttelilla ansikte. Tjugo sekunder: Han blev lite mindre lila, jag fick hålla i den andra pyttelilla handen. En minut: En av tanterna sa att ”nu andas han själv”.

 

Det tog mig säkert tjugo sekunder att förstå innebörden av de orden.

 

Det är, till och med under de omständigheterna, jättelång tid – ändå var jag tvungen att fråga vad hon sa, be henne upprepa sig. Jag hade både hört och förstått första gången, men där och då var jag tvungen att höra det igen.

 

”Nu andas han själv”.

 

Då grät jag för första gången den natten. Jag vände mig om, tog tag i en diskbänk med båda händerna, benen sviktade men jag höll mig fast och hulkade, vrålade ut tårarna. Jag bad om ursäkt, oklart varför, och fick hålla honom tills en av dem sa att jag kunde gå in till Moa med honom.

Inne i förlossningssalen var det bekymmersamt att få ut efterbörden. I det blodiga trefrontsslagsmål som pågick mellan moderkakan, Moa och ett par barnmorskor kom jag glatt inlallande med en fem minuter gammal son i famnen. Jag räckte över honom till hans mamma – och grät för andra gången den natten.

Så här i efterhand kan jag förstå att det här inte alls var en särskilt problematisk förlossning. En dryg axelryckning, absolut inte mer, men varken jag eller Moa hade något att jämföra med då. Vi kände oss som att vi bestigit ett berg, sprungit ett maraton, skjutit vår första älg – medan barnmorskor och sjuksköterskor på förlossning och BB log överseende åt oss.

 

Det där är ju vad de gör medan vi vanliga människor skriver om folk som jagar bollar.

 

De botar smärta och ilska, de lindrar rädsla och dödsångest, de väver lyckliga minnen.

Varje dag.

Ibland tvingas de till och med konstatera att ett barn inte går att rädda – och sedan ska de försöka trösta mammor och pappor som fått se sitt rosa moln förvandlas till det svartaste sorghål ni kan tänka er.

Mellan alla de här ytterligheterna ska de dessutom hjälpa, instruera och trösta människor som i grund och botten inte har en enda jävla aning om vad de pysslar med – och ständigt stå till tjänst varje gång den där klockan ("tveka inte att trycka på knappen, oavsett vad det gäller" säger de men jag undrar om de menar det) ringer.

De skapar kanske inte liv, förutom möjligtvis på fritiden (eller vad vet jag), men de hjälper det i alla fall fram till ljuset.

 

De är gudar, hjältar, genier – varenda jävla en av dem.

 

Det är sex månader och snart en dag sedan Kalle kom. Jag blir fortfarande varm i magen och kall i nacken när jag tänker på all den värme och välvilja som sköljde över oss under de där tre dagarna runt nyår som vår splitter nya familj spenderade på Sunderby sjukhus. Moa har varit hemma sedan dess – men nu är det dags för mig. Jag går på föräldraledighet, ni får klara er utan mig i år och längre än så. 

Ha det bra, vi s…

 

Va? Den tredje gången jag grät? Kalle hade somnat och jag satt och kollade Facebook på telefonen. Nån hade delat en sentimental filmsnutt där en döv kille får reda på att han ska bli pappa och blir jätteglad.

Tårarna rann som små fjällbäckar längs skägget.

Jag vet inte riktigt vad som hände där.

Pelle Johansson bloggar om allt som händer i, utanför eller lite på sidan av den norrbottniska idrottsvärlden.

Fakta om Pelle
Född: 1978
Bor: Luleå
Yrke: Sportkrönikör
Gillar: Idrott, mat och skägg.

Kontakt: pelle.johansson@nsd.se
  • Twitter
  • K-märkt
  • Instagram

Bloggar