Pelle Johansson

K-märkt

Let´s talk shop

Luleå Idrottskamrater. Jag har lämnat hemmets lugna vrå och återigen tvingats konfrontera verkligheten, som den nu ser ut. Luleå Hockeys monumentala fiasko den här säsongen har ju i någon mån trängt igenom talkdimman och vällingångorna som lägrat sig över societeten på Björkskatans villakvarter, men vad finns kvar att skriva?

 

Vad är osagt, oanalyserat, osågat?

 

Vi vet ju vad som hände, nästan exakt det som en illa tränad schimpans hade kunnat räkna ut med arslet och en bit krita redan innan säsongen började, och fler pennor än min har försökt beskriva problembilden.

Just nu kan jag nöja mig med att tillstå att jag känner mig mer än en smula oroad över Norrbottens största och viktigaste idrottsklubb.

 

Elakt räknat så kommer föreningens herrlag att, när nu väl Brynäs åkt ur slutspelet och ”Bulan” presenterats som ny huvudansvarig, ha haft fem tränare på tre år. Under samma tidsperiod har herrlaget haft en spelaromsättning som saknat motstycke i klubbens historia, man har krigat mot svag ekonomi, man har sålt av fasta tillgångar och man har – trots starka punktinsatser, det ska sägas – faktiskt misslyckats med de allra flesta sportsliga mål man satt upp.

 

Stundtals ända fram till, och över, pinsamhetens gräns.

 

Nu ska herrlagets sportsliga öde läggas i händerna på två personer, den ena mer oprövad än den andra, vars enda meriter på posten är att de fått en ganska illa fungerande juniorverksamhet att åtminstone leverera hyfsade resultat. Föreningens ansvariga kommunicerar att Ulf Engmans och Stefan ”Skuggan” Nilssons delade ledarskap är den bästa lösning som går att hitta – på ungefär samma sätt som man kommunicerade att ”Skuggan” var den bästa lösningen som huvudtränare inför den här säsongen. Så varför ska vi lita på dem den här gången?

Samtidigt sitter man, egentligen för första gången sedan Jonas Rönnqvist lämnade, på en jäkla massa kontrakt över nästa säsong – det enda år som man faktiskt skulle önska att det snabbt och smidigt gick att säga tack och hej till åtminstone halva laget.

Allt det här sammantaget målar en svart bild av Luleå Hockey. Det är inte på något sätt en överdrift, det är en redig och nykter beskrivning av rådande fakta.

 

Men…

 

Jag var på ishallen i går kväll, jag såg J20-laget slå Frölunda med 3-1 och vi ska ha klart för oss att det här faktiskt är ett lag som har kvalitéer för att gå riktigt långt. När – om – de som spelat större delen av säsongen i SHL kommer in i spelet, när de får ihop sitt powerplay, när de kan utnyttja sina spetskvalitéer på bättre och smartare sätt än i går, kan det här bli riktigt bra. Och J20-slutspelet är ju i stora drag fullständigt skit samma – det här är en ålderskull som mycket väl kan leverera en hel femma, kanske fler, högst kompetenta spelare till a-laget.

Det var den ena delen av föreningens framtida ljus. Den andra mötte mig i dörren till ishallen. I en lång rad kom de gående, med klubbor i händerna och trunkbärande föräldrar i släptåg, tjejer i tioårsåldern som var på väg hem efter en träning. Jag hade inte kunnat möta dem där för tio år sedan, knappt för tre år sedan, därför att de inte existerade då. Damlagets uttåg i semifinal är ett misslyckande, ett misslyckande av betydligt större strikt sportsliga mått än herrlagets, men de har vunnit annat, skapat mer än de förlorat. Just här, just nu, nöjer jag mig med det.

 

Jag pratade med vd Stefan Enbom i går, vi satt en timme och diskuterade det som varit och – i generella ordalag – det som komma skall. Det var ett intressant samtal, ni får ta del av det i lördagsblaskan, även om en del fortfarande är ofärdigt och obeslutat låter det vid första åhörandet åtminstone som om föreningen tar sin situation på allvar och tänker lösa den på ett kompetent och tilltalande sätt.

 

Jag lär få anledning att återkomma i ämnet.

Jag brukar ju få det.

IV

Luleå Spelarna har dansat, de gör det än, Katie Bussey måste ju se till så att hennes sönderslitna baksida lår inte kallnar och börjar göra ont på riktigt.

Det här, mina vänner, var något i hästväg. Jag har redan skrivit en krönika (ni hittar den här) och den är vad den är. En oförblommerad, oreserverad hyllning till det största gäng vinnare som någonsin sett norrbottniskt ljus.

 

Om vi ska sätta guldsviten i något slags historiskt sammanhang så ligger den, kort sagt, i lä. KFUM Blackeberg hade en fin svit på fem raka guld i början av 60-talet. Södertälje hade nio raka guld mellan 1977 och 1985. Arvika hade sex raka 1989 till 1994.

Men.

I modern tid, sedan Basketligan dam startades, har inget lag mer än två raka segrar – och med det framstår Luleå Baskets fyra i rad som en i det närmaste herkulisk bedrift.

Och då har vi inte ens tangerat diskussionen om hur det här guldet faktiskt togs. 

Mighty Max Wiik beskriver hela skeendet bra här, det finns ingen anledning för mig att att dubbelarbeta. Däremot skulle jag vilja prata lite om vad som egentligen skapar vinnare.

Varför vann Luleå Basket?

Varför vann inte Udominate?

 

Det finns två sorters motivation. Dels yttre motivation, belöningar, till exempel en hög lön, dels inre motivation, nyfikenhet, eget intresse. Men det finns tecken på att annat faktiskt kan vara viktigare för framgång.

Den engelska termen ”grit”, vilket ungefär kan översättas till ”jävlaranamma”, förmågan att hålla fast vid långsiktiga mål och inte ge upp vid motgångar, har blivit väldigt populär vid psykologiska förklaringsmodeller de senaste åren. Forskning har till exempel visat att barn med hög nivå av ”grit” förbättras mer, oavsett vilken motivation de andra barnen har för sitt pluggande, idrottande eller musicerande. Hur skapas då grit? Där blir det svårare - därför att vissa saker talar för att det faktiskt är medfött. Svenska forskare har vid kliniska studier kunnat visa på ett samband mellan nivån på "grit" och storleken på ett visst område i hjärnan, de som har hög nivå av grit har oftare mer grå substans i kärnan nucleus accumbens.

Om vidare forskning behövs rekommenderar jag en fältstudie i sporthallen här i Luleå. Karaktärsstyrkan i det här laget är nämligen så hög att hjärnforskarnas olika mätinstrument skulle pipa som en geigermätare i Tjernobyls fjärde reaktor.

 

Grejen med Luleå Basket är att de inte bara hittat spelare med inställning. De har dessutom hittat åtminstone tre - Anna Barthold, Allis Nyström och Katie Bussey - som faktiskt vill stanna kvar i laget under längre tid. Och precis som det är viktigt att hitta spelare med den där medfödda egenskapen är det också viktigt att få behålla dem.

Varför? Det här handlar inte bara om vad du begåvats med från födseln.

– Till viss del verkar det vara medfött, precis som andra personlighetsdrag. Men det finns också en stor påverkan av det man kallar för individuella miljöfaktorer. Det är sådant som fritidsintressen, lärare och kompisar, säger hjärnforskaren Torkel Klingberg.

 

Jag vågar påstå att de där spelarna inte bara har lämnat sina hjärtan åt föreningen - de har också lärt sina lagkamrater att göra detsamma. I vissa fall har det naturligtvis inte behövts - men där det behövts har de burit, dragit eller kastat in sina medspelare i vinnarledet. 

De där spelarna ska föreningen vara fruktansvärt rädd om. Det är de tre - inte Visscher, inte Ndiba, inte Antic, inte ens Brittany Smart eller Jens Tillman - som varit den viktigaste faktorn bakom de fyra gulden.

De har vinnargenen.

Final call

Luleå Så tryggt, så säkert, så stabilt. Laget BC Luleå spelar inte på toppen av sin förmåga – men det finns alltid någon spelare som gör det.

Snart blir det final. Det var på tiden.

 

Det här var inte någon vacker basketmatch, inte den här heller, men det får man ha viss förståelse för. Uppsala, plågat av skador – Gaddefors – och sjukdom – Nnamaka – kom med kort rotation och skyhög arbetsmoral. BC Luleå? De kom som om de vunnit två raka och förväntade sig att vinna en tredje.

Peter Öqvist har skapat ett lag med hög lägstanivå och tur är väl det. Det slarvades en del, missades mycket och Uppsalas spelare slet som om det var den sista matchen de spelade i sina liv.

 

Det var det inte – men viktig var den.

 

Med underläge 0-2 var Uppsala mer eller mindre tvunget att tvinga fram en bortaseger för att skapa nerv i serien, de gjorde det bra, men hur det nu än var så hittade BC Luleå en väg att vinna. Tydligare tecken på bra lag är svåra att hitta – de vinner, trots att man inte nödvändigtvis spelar på topp.

 

BC Luleå har så många potentiella matchvinnare att det nästan är löjligt, som motståndarcoach måste varje Öqvist-byte kännas som att se Pandora öppna sin ask. Är det inte Anton Saks som stänger igen butiken bakåt så är det Yannick Anzuluni som spelar Allan Ballan-basket. Om han har en sämre dag skjuter Tom Lidén eller Adam Rönnqvist kanske sönder defensiven eller så glider Brandon Rozzell genom försvarsmuren som en vattenödla genom ett stenbrott.

I dag? Det var väl egentligen ingen som överglänste någon annan – men varje gång som Uppsala var på väg att kämpa sig till en matchavgörande ledning såg någon till att gummibandet som höll kvar BC i tredje semifinalen aldrig brast.

 

I slutet av tredje, Uppsala hade 57-54: Adam Rönnqvist missar en trea, sätter nästa försök i anfallet efter. Följer upp med att springa slalom genom hela Uppsalaförsvaret och lägga i två enkla. Istället för hemmaunderläge stod det 59-57 inför sista.

 

Med sex minuter kvar, Uppsala hade 64-61: Först ålade sig Rozzell igenom tre spelare och dunkade. Sedan en spelvändning och alleyoop av Yannick Anzuluni, på pass av Denzel Anderson. Det är inte poäng man vill ha emot sig när man är på väg ifrån.

 

Med en och en halv minut kvar, Uppsala hade 70-68: BC Luleå tvingade fram ett platsbyte i Uppsalas försvar, vilket gjorde att Rozzell ställdes mot jätten Carl Engström. Det resulterade i fem raka Rozellpoäng till hemmaledning 73-70.

 

När inte Uppsala klarar av att utnyttja de där små halvchanserna att dra ifrån, att skaffa sig en större ledning, ett bättre läge inför avslutningen går det som det går. När Lukas Friberg missar sina två straffar med 25 sekunder kvar och Rozzell sätter båda sina bara sekunder senare avgörs matcher – och semifinalserier.

BC Luleå har nu fyra matchbollar för sin första final sedan Norrköping 2010.

 

Att det här laget ska sumpa det läget finns inte ens på kartan.

Boork majeure

Luleå Jaha. Sverige har just åkt på dyngstryk mot Finland och det är väl inte mycket att säga om. Det är som det ska vara, det är som det varit de senaste säsongerna.

 

Finland är ett betydligt bättre lag än Sverige. Inga som helst konstigheter.

 

Det som däremot stör mig är att detta faktum understundom behandlas som någon slags force majeur, omständigheter som ingen kunnat styra över, som om Finland plötsligt fått sjutton supertalanger i en skänk från ovan, ackompanjerad av himmelska trumpeter och basuner.

 

Det är ju inte riktigt så idrott fungerar.

 

Finland har, konsekvent och målmedvetet – och det här arbetet var redan igång när Pasi Mustonen tog över landslaget 2014 – sökt i första hand efter talang. Snabbhet, skicklighet, spelsinne, oavsett spetskompetens har nationens hockeypopulation dammsugits på råmaterial.

När den väl var på plats – i vissa fall genom att övertala spelare som faktiskt slutat att börja om, i vissa fall genom att samtidigt med satsningen låta spelarna dela fokus med annat som de tyckte var viktigt – har det verkliga jobbet inletts. Dels med att förstärka de svaga sidorna hos de skickliga spelarna, dels med att jobba in det system som skulle leda landslaget och finsk damhockey in i framtiden.

Finland ska spela ett puckorienterat spel, offensivlustan och kreativiteten ska ges stort utrymme, man ska skapa egna chanser eftersom det spelet både är roligare att spela och faktiskt mer utvecklande, och efter att ha gnuggat det spelsättet i ett par år är man nu faktiskt oerhört nära att hota Kanada och USA. Inte genom att packa ihop framför en fantastisk målvakt, inte genom att spela snålt och misstagsminimerat – utan genom att utmana dem på sina egna premisser. Fart. Fantasi. Frihet.

 

Låt oss nu spegla det mot, tja, låt oss säga… Sverige?

 

Ett genuint destruktivt spelsätt med en enda uppenbar tanke: Släng in pucken i motståndarnas zon och åk efter. Offensiva spelare som tvingas in i trånga taktiska kostymer. Skickliga spelare som inte är välkomna i landslaget på lösa grunder. Allt uppbackat av en förbundsledning som antingen anser att det är rätt väg att gå eller – vilket vore ännu värre – inte bryr sig.

 

Bakom giganterna Kanada och USA har Sverige och Finland historiskt sett slagits om tredjeplatsen. Den tiden är sedan länge förbi, Finland har försvunnit i fjärran och under det här världsmästerskapet har det pratats mycket om hur roligt det är att sporten breddas, att fler nationer går framåt. Det är roligt men också problematiskt. För samtidigt som resten av världen går framåt står Sverige – i bästa fall – stilla och stampar.

Det är ingen naturlag som ligger till grund för det. Det är bara så det blir när inkompetenta verksamheter tävlar mot kreativa, moderna organisationer.

Det här är fakta: Sverige har sin skickligaste, snabbaste, spetsigaste och mest vältränade generation hockeydamer någonsin.

Det här är också fakta: Inte en enda av dem blir ens lite bättre när de sätter på sig landslagströjan.

Det säger något om ledarskapet och arbetsmiljön som finns i Damkronorna.

Jag vågar inte slå fast att en ny huvudansvarig skulle ge några snabba resultat – men så länge Leif Boork är förbundskapten kan jag garantera att ingenting kommer att förändras.

 

Nu är det upp till hockeyförbundet att visa att det tar sin damverksamhet på allvar.

Porten till det förgångna

Luleå Det finns en dörr. Den ligger under läktarna i det som förr hette Pontushallen och leder in till det allra heligaste. Spelarnas omklädningsrum, ligalagens kanslier, journalisternas fikabås och salen där presskonferenser hålls. Där har jag sett SM-guld firas, förlorartårar torkas, där har jag sett Jens Tillman både grina som ett barn och äta skinkmackor. Koden till dörren är 2007 – det senaste året som Plannja tog SM-guld.

 

Låt oss kalla den porten till det förgångna.

 

Jag stod där på parketten och funderade på vad den första seriesegern på 11 år egentligen var värd. Jag såg Adam Rönnqvist pusta ut, lika avslappnad som vore arenan hans eget vardagsrum. Jag såg Bryce Massambas jätteflin, jag såg Lars Mosesson jubla mest av alla, jag såg Tom Lidéns skägg studsa förbi på väg hem till filosofiska fakulteten vid Heidelbergs universitet.

 

Jag såg Peter Öqvist. Han drack läsk ur ett guldfärgat sugrör.

 

Det är ju nu en gång för alla så att i den här stan är vi vana vid betydligt större vinster än grundseriesegrar – och vi har lärt oss den hårda vägen att de inte heller spelar särskilt stor roll när väl slutspelet drar igång.

Så: Kan BC Luleå bryta ännu en barriär? Kan något annat herrlag än Plannja vinna guld i den här stan?

 

Det är svårt att se BC få ett bättre läge än i år.

 

Södertälje är svagare än någonsin under demoncoachen Vedran Bosnic. Norrköping har Jocke Kjellbom – och han är fortfarande Jocke Kjellbom, tro inget annat – men kanske inte så där överdrivet mycket mer. Det är två ytterst habila och kompetenta lag – men motståndet känns ändå mer överkomligt än på mången god dag, och högst sannolikt mer överkomligt än nästa säsong.

Vad som kan stoppa? Mycket, naturligtvis. Men den stora tveksamheten är den som basketoraklet Lindvall framfört många gånger redan: Håller Peter Öqvists spelidé för slutspel?

 

Det handlar, om jag förstått saken rätt, om fantasi kontra struktur. Öqvist vill spela med fart, att hans spelare ska få springa med bollen, lösa de offensiva situationerna lite på uppstuds. I ett slutspel, hävdar Lindvall, tippar spelet ofta över åt andra hållet, blir mer strukturerat och långsamt.

 

Öqvist själv?

- Ha! Jag har hört att jag varit sönderscoutad sedan 2008, sen tog vi guld 2009 och 2011.

 

…fast jag tror inte att det är det som Lindvall är inne på, egentligen.

- Nä, jag vet, det handlar väl om ”motion” och ”set plays”? Grejen är ju att det inte är det som avgör. Det som avgör är andra saker, som i fjol, mot Uppsala, när Brandon blir ostoppbar i en mot en. Eller när Norrköping packar ihop tillsammans med Kjellbom under korgen och vi inte får  i våra skott utifrån. Det är förresten ett bra exempel – fråga Lindvall om vad som höll på att vända den matchserien för oss! Då börjar han harkla sig…

 

Vad var det, då?

- Motion! Rörelse! Vi satte in fem små killar, körde ”small ball” och sa åt dem att springa livet ur sig. Vi sköljde över Norrköping i match fyra, fem – och var extremt nära att göra det i sjätte också. Som sagt, det handlar om andra saker. Vi har fått slita hårt under den här säsongen, men vi har fått ihop det. Sånt är viktigt.

Oavsett vem som har rätt - det var länge sedan man såg fram mot ett basketslutspel på herrsidan så här mycket. Det är ett skönt gäng med fina profiler och ett på gränsen till extremt underhållande spel. Dessutom vinner de - ibland på helt sinnessjuka sätt.

Chansen finns där.

 

Till sist: I dag, när vi skulle ner och ta en kopp kaffe i pausen, försökte kollega Stålnacke öppna den där dörren, men slog hela tiden fel kod: 2017. Det är ännu oklart ifall det ska ses som ett omen.

Två hötappar, en åsna

Luleå Jag vill på en gång poängtera att åsnan från rubriken inte är Niklas Olausson.

Det är jag.

Jag vet nämligen inte riktigt vilket ben jag ska stå på kring den här värvningen.

 

Å ena sidan: En hel, fulltränad Niklas Olausson tillför saker som precis samtliga SHL-lag kan ha nytta av, eftertraktar.

Å andra sidan: Men hur står det egentligen till med Olaussons fysiska status?

 

Dels har jag fått intrycket, genom att prata med människor i hockeybranschen, att han inte tränat ihjäl sig under sejouren nere i Schweiz. Dels har han varit långtidsskadad under senaste säsongen i Finland - och jag får inte intrycket att Olausson, vid skador, är spelaren som låser in isg i gymmet och inte kommer ut igen förrän han är hel. Vi vet att han inte var allsvenskans bäst tränade spelare när han kom till Luleå första gången, vi vet att han jobbade hårt för att rätta till det då - men har han kvar det brinnet?

Där har ni min invändning mot värvningen.

I övrigt är den felfri.

 

Olausson vet vad "Bulan" (vi antar väl fortfarande att det är han som tränar Luleå nästa säsong, va?) vill ha av honom och vad spelsystemet kräver av honom. Olausson är, så länge han är skadefri, en spelare som kan lösa de svåraste powerplayknutar nästan oavsett fysisk status. Olausson har ett briljant spelsinne och fantastiska handleder. Det finns alltså gott om anledningar till varför Luleå skulle hugga på den här värvningen.

Den största är dock den här: Även om Olausson är något av en chansning så är han en billig sådan.

 

"Skuggan" och Engman har fått en före detta och möjligtvis framtida landslagscenter till kraftigt rabatterat pris. Det kommer att kosta dem - nästa säsong, ifall han gör succé. Men gör han inte det så är det inget större vågspel, Olausson kan fortfarande spela powerplay och offensiva fasta situationer utan några problem, nästan oavsett träningsgrad. Nyckeln ligger i att värva rätt centrar framöver.

 

Med Falk, Olausson och - låt oss säga, enbart för att namnet nämnts och det är ungefär den spelartyp som Luleås lagbygge behöver - Chris Abbott skulle Luleå Hockey ha tre centrar som i praktiken kan spela allt från första till fjärde kedjan utan att på något sätt skämma ut sig. Då borde "Skuggan" och Engman verkligen ha pengar kvar för att kunna jaga en spetscenter till förstakedjan. Dessutom finns redan en hyfsad kompetens i truppen, med flera potentiella akutersättare i Forsberg, Harju, Emanuelsson och Lundeström, som kan täcka upp för skador eller ifall spetsvärvningen skiter sig och duon måste ge sig ut på transferfönstershopping.

 

Kort sagt: Jag gillar värvningen av spelaren Olausson mer än vad jag trodde att jag skulle göra förra veckan - egentligen endast beroende på priset. Jag tror inte att han kommer att vara förstacenter - men om "Skuggan" och Engman sköter sina lagbyggeskort rätt ska han i praktiken bara behöva spela fem-tio minuter fem mot fem per match och sedan koncentrera sig på powerplay.

Personen Olausson? Det finns inte ett omklädningsrum i världen som inte mår bättre av den sköningen.

Pelle Johansson bloggar om allt som händer i, utanför eller lite på sidan av den norrbottniska idrottsvärlden.

Fakta om Pelle
Född: 1978
Bor: Luleå
Yrke: Sportkrönikör
Gillar: Idrott, mat och skägg.

Kontakt: pelle.johansson@nsd.se
  • Twitter
  • K-märkt
  • Instagram

Bloggar