Jimmy Stålnacke

Hockeysnack

Raka besked

SHL  

I tisdags skrev jag:

"Till sist; Melart, Schira, Hillding, Lagacé, Mastomäki, Mouillierat och Sweatt har utgående kontrakt. Jag tror inte att någon av dessa blir kvar i Luleå Hockey, även om jag gärna hade sett nya avtal med Melart och Schira. Där kan det väl bli aktuellt om det blir andra förändringar på backsidan."

I fredags kom beskedet:

Melart, Schira, Hillding, Lagacé, Mouillierat och Sweatt lämnar Luleå Hockey medan det med Mastomäki ännu står en dörr öppen.

Raka rör. Det gillar jag. 

Det visar också på mod från Luleå Hockeys sida. Kort och gott: De vet vilken riktning de vill ta och de vet hur de vill bygga laget.

I det fanns det åtminstone inte plats för den här sextetten.

Några av dem kanske offrades för att klubben har det kontraktsläge som de har och för att de måste få in de unga spelarna i hetluften på ett bra sätt.

Till exempel: Med Mikkelson i truppen så kan man prioritera bort Melart, med Todd på kontrakt så går det att välja bort Schira, även om de nu kanske inte är jättelika i spelstilen.

Att göra det här draget var i mångt och mycket nödvändigt, även om det går - om man vill - att även förändra i en situation där spelare sitter på avtal.

Det är däremot krångligare, det krävs att två på nåt sätt vill dansa och det är en process som kan bli utdragen och som i en del fall aldrig går att ta i mål.

Om vi kollar på dessa som lämnar, vad behövs då komma in?

Typ nåt sånt här:

Ilari Melart - en tvåvägsback som är skickligare med puck men som ändå har tuffhet och en stabil defensiv.

Craig Schira - en offensivt lagd back med ett riktigt, riktigt bra skott.

Joakim Hillding - en riktigt vass center som kan leda en förstakedja.

Kael Mouillierat - antingen en Chris Abbott- eller Niklas Olausson-typ, allt beror på hur man löser andra öppna platser.

Jacob Lagacé - en karaktärsspelare som ändå kan producera en del poäng.

Bill Sweatt - en poängspelare som levererar och som kan leda en offensiv kedja och gå i bräschen poängmässigt.

Då har vi Christopher Mastomäki kvar. Jag tror som sagt inte att han och Luleå kommer att fortsätta samarbeta. Anledningen är enkel: "Masto" behöver få chansen i en större offensiv roll, i LHF lär han i såna fall även i fortsättningen göra sitt förtjänstfulla tvåvägsjobb i fjärdekedjan.

Om vi säger att han lämnar, då har Luleå plats att lyfta in en Chris Abbott-typ, en Niklas Olausson-typ och en spetscentertyp, förutsatt att Isac Lundeström kan gå på en kant en säsong till.

Vi säger att Luleå gör den typen av centerrockad, då kan klubben plocka in en karaktärsytter men ändå med en offensiv ådra och sen en superskicklig forward, om man nu nu inte går efter två av den sistnämda verktygslådan.

Det finns en del att fila på när det gäller kommande säsongs truppbygge och genom det här draget har Luleå Hockey gett sig själva möjligheten att skuva till det.

 

// Stålis

 

 

Den där centertypen

SHL Det har gått ett gäng veckor sen Malmö skickade ur Luleå Hockey ur SM-slutspelet och gav norrbottningarna en tidig semester.

Sen dess har det hänt en del på silly season-fronten - men som bekant saknas ännu den där toppcentern.

En ledande center kan ju leda på olika sätt, även om drömmen för alla sportchefer är att hitta en Sidney Crosby-typ, som gör det mesta på en nivå som få kommer upp i.

Men till SHL får du ingen Sidney Crosby och då får du välja om du ska plocka in en spelare som är ganska bra på allt eller som har en spetsegenskap som sticker ut och som kan hjälpa laget att vinna matcher.

Det kan vara målskytte, passningsblick, en poängkombo av dessa två eller andra egenskaper som hårt jobbande, bra runt kassen eller stark i tekningscirkeln.

I Luleå Hockeys fall behövs det, precis som i alla lag egentligen, en förstacenter som kan göra bra med poäng.

Niklas Olausson finns förvisso redan - men det behövs en till där uppe i topp två-kedjorna.

Vad den centern ska ha för egenskaper?

Jag skulle faktiskt vilja se en högerskytt som precis som Niklas Olausson har sin absoluta spetsegenskap i att styra ett powerplay.

Dessutom bör den här centern även kunna vara ett hot själv i spelformen.

Summa summarum: Mjuka händer och en bra blick kombinerat med ett rätt bra skott. Det är det jag vill se - men det låter också dyrt.

Fast det bortser jag ifrån nu.

Varför då de här egenskaperna?

Om vi säger att Olausson styr ett fem mot fyra-överläge från höger sida i anfallszon. Då kan till exexmpel Johan Harju vara ett hot lite nedanför honom på samma sida samtidigt som Patrick Cehlin och Petter Emanuelsson kan vara hot i mitten i slottet och i den vänstra cirkeln. 

Då kan man ha Jaros/Todd eller Sondell/Mikkelson närmast Olausson och vice versa, allt beroende på hur man vill spela med backarna.

I nästa uppställning blir allt då spegelvänt. En högerskytt vill förmodligen styra spelet från vänster sida, då blir Petter Emanuelsson och/eller Patrick Cehlin hot från samma sida medan Anton Hedman och Johan Harju kan vara hot i mitten i slottet och i den högra cirkeln.

På backposition blir det likadant som ovan.

Till de här uppställningarna kan även Einar Emanuelsson, Andreas Falk, Johan Forsberg, Isac Lundeström och Julius Junttila också aspirera på en plats, allt beror lite på hur man väljer att formera sig och hur dags- och säsongsform ser ut kommande vinter.

I ett fem mot tre-överläge får man också många fina varianter med en spetsig högerskytt - och framförallt landar man på fem högerskyttar som förmodligen kommer att ta plats i någon av de fyra kedjorna.

Det är alltid en styrka.

Till sist; Luleå Hockey hade problem med målskyttet ifjol och då blir det ju lite knepigt att jag slår hårt för ännu en centervärning där passningsspelet är spetsegenskapen. Men lyckas Olausson och den centervärvningen kommer man att få ut ännu fler mål av Petter Emanuelsson samtidigt som Patrick Cehlin och Johan Harju kommer få bra leverans. Sen finns också Einar Emanuelsson, Anton Hedman, Julius Junttila, Emil Larsson och Johan Forsberg. De smäller in puckar om de kommer i sina favoritlägen. 

 

// Stålis

 

 

Hur mycket är det värt?

SDHL Fredag 20 november 2009. Jag minns det som en rätt så normal dag men jag har för mig att jag var lite, lite förkyld. Inget anmärkningsvärt dock - och med tanke på att svininfluensan hade börjat härja som värst så var det inget att klaga över.

Två dagar senare hade vi i Kalix UHC ett länsderby mot Bodens HF på hemmais. Där och då visste jag inte att det skulle bli min sista riktiga hockeymatch.

När jag gick och la mig för natten mådde jag helt okej - när jag vaknade på lördag hade jag en tryckande känsla över bröstet.

Det var som ett lock över höger lunga. Något jag aldrig hade känt förut.

Det där hade jag inte tid med. Det var ju nedsläpp drygt 30 timmar senare och en match kan man ju inte missa.

Trycket släppte aldrig men jag somnade ändå till slut på kvällen.

På matchdagen var det samma känsla - men en promenad i friska luften skulle väl ändå få mig spelklar? 

Javisst. Det behövdes inte mer, om man nu samtidigt tryckte bort alla varningsklockar och bara intalade sig själv att allt är i sin ordning.

7.38 in i andra perioden tar jag mig in i slottet i anfallszon. Emil Sikström skjuter ett skott från blålinjen ute vid sargen och jag styr in 2-2-pucken bakom Linus Styrman.

Det blev mitt sista mål i karriären.

För trycket över bröstet och den där känslan av ett lock över höger lunga släppte aldrig - på flera, flera månader.

Istället åkte jag in och ut på akuten. EKG, lungröntgen, ultraljud över hjärta, njurprover, gastroskopi... Under några veckor fick jag göra alla möjliga tester och prover - men ingenting hittades.

Samtidigt ökade pressen och stressen. Jag ville ju tillbaka till rinken - men i det skick jag var då var det inte ens nästan nära.

Jag testade träna där en gång men efter några minuter kändes det som att hjärtat rusade i 200 och dödsångesten växte sig allt starkare.

Vad var det för fel på mig?

Svaret från alla tester: Ingenting. Min fysiska status var enligt alla prover på topp.

Det gjorde mig inte lugnare. Framförallt inte när jag hade symptom som var svåra att definiera. 

Så här i efterhand vet jag vad allt handlade om. Det var kroppen och knoppen som sa STOPP, det var näsan som slog i väggen och min hobbydiagnos landar hundra gånger av hundra på utmattningssyndrom.

Jag pluggade hundra procent, jag jobbade en del åt NSD, jag hjälpte klubben med lite texter och jag lämnade ingenting åt slumpen när det kom till hockeyn.

Kroppen signalerade säkert om det här, men jag drog aldrig i nödbromsen.

Anledningen är så klart att hockey är så förbannat roligt.

I damhockeyn har vi kunnat läsa om några såna här fall den senaste tiden.

Jag förstår varför.

Att jobba eller studera på heltid och träna och spela på elitnivå på kvällar och helger och samtidigt ha en stress över om pengarna ska räcka till räkningarna är tufft.

Riktigt tufft.

Lägg till att du hela tiden har krav på dig att prestera.

Spelar du dessutom i landslaget har du ytterst få dagar där du kan återhämta dig fysiskt och mentalt.

Då är det inte konstigt att bägaren till slut rinner över.

Det här problemet kommer vi inte att bli kvitt - åtminstone inte inom den närmaste tiden. Men att fler klubbar satsar på damhockeyn är ett bra steg på vägen mot en annan vardag.

En vardag där det åtminstone dyker upp några andningshål under en dag.

Fram tills den dagen kommer handlar det om att lära känna sin kropp och ta signalerna på allvar.

Det är svårt.

Riktigt svårt.

För utövar du en lagidrott kommer du inte att kliva undan i första taget - för du vill alltid lagets bästa och du vill alltid hjälpa till.

Men ibland är jaget större än laget.

Det är värt att tänka på.

Till sist;

Hela det här inlägget grundar sig egentligen väldigt lite på hur jag mådde för några år sen och desto mer på Emma Eliassons besked i onsdags. Sveriges bästa back slutar med hockey.

Om man bortser från bråket med Leif Boork och den stängda OS-dörren så landar vi nog mycket i det som jag har skrivit här ovan. Bägaren har runnit över - men som tur är hann allt innehåll aldrig rinna ut.

Efter OS i Sotji tog Eliasson ett landslagsbrejk. Det beslutet förlängde hennes karriär i tre år till - och hon hann vinna det där efterlängtade SM-guldet.

Oavsett den titeln kan hon se tillbaka på en fantastisk karriär och hon har också lyckats göra framtiden lite bättre.

Fast visst borde hon fått avsluta med ett mästerskap i Sydkorea och en ny guldjakt med Luleå Hockey/MSSK.

Slutligen;

Hur högt pris är det värt att betala för att göra det man gillar allra bäst? Jag kan bara svara för min egen del.

Jag ångrar inte en sekund av mina tio år i hockeyettan men jag kan önska att jag hade fått bestämma slutet själv.

Å andra sidan: I dag mår jag bra - så på ett sätt klev jag av i rätt tid.

 

// Stålis

Vägen till Luleå Hockey

SHL Jag är ju född och uppvuxen i Kiruna och även om jag har varit iväg från gruvstaden i 15 år och bott på flera olika platser i många delar av Sverige så slås jag allt som oftast av sånt som nuförtiden borde vara en självklarhet.

Som att snön faktiskt är borta innan midsommar, att det faktiskt inte blir riktig vinter förrän i januari, att det inte är ett helgprojekt att åka och storshoppa eller gå på SHL-ishockey och att det går en hel drös med relativt billiga flygavgångar till Stockholm varje dag.

Allt sånt här ser jag på sätt och vis som lyx - för jag är ju van vid att det ska skrapas bilrutor på midsommarafton, att det ska ha drivit en meter snö i november och att det väntar tre och en halv timme i bil efter E10 för att ta sig till Luleå, som antingen är slutdestinationen eller utgångspunkten när resan ska tas vidare.

Då ska det väl också nämnas att Luleå inte direkt är utgångspunkten för allt i Sverige - utan snarare är det ju tvärtom.

Vad det här har med Luleå Hockey och hockey att göra?

En hel del faktiskt.

Ni vet ju att "Skuggan" då och då har nämnt att det ibland är en utmaning att locka upp spelare till Norrbotten. Att det vi ser som vackert, naturligt och bra beläget kanske inte delas av alla.

"Skuggan" har så klart fler än en poäng i det här.

För varje år som går blir vi allt bekvämare. Vi ska kunna se allt på TV när vi vill och var vi vill, med samma fjärrkontroll ska vi kunna styra just den apparaten, bilen, kaffemaskin och betala räkningarna - och samtidigt som vi gör det, med så få knapptryck som möjligt så klart, swishar vi över pengar för den där gemensamma presenten som vi köper åt polaren.

Det ska vara enkelt. Ett handbagage, en nätt liten flygtripp och vi ska sitta med sand mellan tårna och blicka ut över det turkosa vattnet nånstans i syd-Europa.

Från april till december ska det bara vara att hoppa i "Foppa-tofflorna" och åka till träningen, som så klart bedrivs i fina faciliteter med alla verktyg och redskap som man bara kan tänka sig.

Det jag vill komma till: Det krävs något extra för att locka spelare upp till norr.

Det är dessutom många potentiella klubbar som lurar i vassen hela vägen upp genom vårt avlånga land.

Brynäs har ett lyckat slutspel att spinna vidare på, Djurgården har huvudstaden, Frölunda har sitt träningscenter och sin filosofi och utveckling av unga spelare att locka med, Färjestad har traditionen, HV71 är regerande mästarlaget, Linköping har - oftast med en stor pengasäck, så är inte verkligheten nu - länge kunnat knyta till sig bra lirare, Malmö har arena, offensiv satsning och lång sommar, Skellefteå spelade ändå sex raka SM-finaler och har skickat spelare till NHL lika ofta som Jan Sandström täcker skott och Växjö har på kort tid blivit en stor bricka i SHL-spelet.

Rögle, Mora, Karlskrona och Örebro? Nja, det känns som att de är en bit efter de jag nämner här ovan. Men å andra sidan går det fort i hockey.

Vad lockar en spelare just till din klubb?

Naturlig koppling är ofta en anledning, en bra lön slår det mesta, guldchans gör också sitt, en "garanterad" topplacering och således en bra omgivning som ger bra förutsättningar är aldrig dumt, en fin individuell plan kan säkert locka nån, ett tidigt visat stort förtroende och "lovad" stor roll kommer sälja sig bra och grymma utvecklingsmöjligheter ger stor talangchans när det kommer till rekrytering. Samtidigt kan man via det sistnämnda även locka ett lite äldre garde som har kört fast och behöver en nystart.

Det är kring det här det finns pluspoäng att hämta och ser man till 2010-talet har Luleå bitvis träffat rätt.

Jonas Rönnqvist lockade spelare till sig, spelare fick utveckling och det i sin tur satte igång snöbollen åt rätt håll och med guldchans och bra utveckling på relativt billiga spelare gjorde att de etablerade stjärnorna kunde få ett relativt fett lönekuvert.

Sen kom ju den här guldsatsningen - och bra lön och guldchans gör så klart att många tackar ja.

Nu kommer Thomas "Bulan" Berglund in - och här har Luleå Hockey en ny chans att kroppsfinta borta sina sydligare konkurrenter och få spelare att kliva av planet på Kallax.

Jag menar, "Bulan" kommer ändå från en finalserie och han har under sina år på den här nivån - några med Jonas Rönnqvist - visat vad han går för och vad spel under hans regi kan göra för spelare.

Dessutom kan det här med att talangerna kommer att få chansen skapa en effekt där talanger ansluter till talangerna och att de tillsammans skapar en miljö där de tillsammans utvecklas dag för dag.

Då har jag inte ens nämnt Norrbotten som län och Luleå som stad.

Stockholm ligger en timme bort med flyg, du tar några sidledshopp så är du ute i skogen och när slutspelet inleds så ser solen till att ge ett gnistrande landskap som får själen att slå frivolter.

Då har jag inte ens nämnt att vi har RIKTIG vinter... Eller, nåja. Det är ju si och så med det där nuförtiden.

Med det sagt: Det gäller att hitta något som är framgångsrikt, som får spelare att haja till och som ingen annan klubb kan locka med. Det skulle kunna vara "Bulan" men det kan exempelvis också vara att Linus Omark och Linus Klasen bestämmer sig för att ansluta till 2018/19. Det om något skulle kunna ge en snöbollseffekt där det slutar rulla först när Stadsparken invaderas av vita jeans. 

 

// Stålis

Nu kan resan börja

SHL 2 maj 2017. I direktsändning och inför ett par hundra tårtgäster klev Thomas "Bulan" Berglund ur björngapet, upp på scenen och undertecknade sitt treårskontrakt med Luleå Hockey.

Sveriges sämst bevarade hemlighet blev därmed officiell.

Men nyheten i nyheten så att säga är ändå blytung.

Luleå Hockey får nu en av landets bästa tränare och en av landets bästa tränare ska nu ha huvudansvaret i klubben i hans hjärta.

Jag kan inte se att det här ska kunna bli fel. Inte på något sätt.

Istället talar det mesta, det gör det alltid när "Bulan" står i båset, för att Luleå Hockeys resa tillbaka mot toppen börjar här och nu.

Men det kommer säkert att ta någon vinter - och det ska det också göra.

Det är en ny strategi, det är en ny tränarstab - när det gäller Roger Kyrö och Henrik Stridh så har jag bara hört positiva saker - och det är en ny general manager-duo som definitivt kommer att sätta sin prägel på den här verksamheten.

Då får man inte rusa iväg för att så snabbt som möjligt nå målet.

Nu handlar det, tråkigt nog, om att lägga bit för bit och hitta en väg som både är tydlig och på sikt även vinstgivande.

När det gäller det passar också "Bulan" som handen i den där berömda handsken.

Ni minns väl hur det var när "Rönken och "Bulan" ledde Luleå Hockey?

Duon gav ordet "konsekvent" ett dubbelansikte och deras spelsätt startade på många sätt en ny era i svensk hockey.

Nu är det dags för Thomas Berglund att på egen hand leda norrbottningarna - och som sagt: Jag är rätt säker på att han kommer att lyckas.

Kanske inte redan nästa vår, utan nu snackar vi år två och framförallt kanske då år tre.

Till kommande vinter har varken "Bulan" eller GM-duon kunnat påverka alltför mycket, utan istället får man nu se vilka truppbitar som fungerar och var man måste lyfta ut och skruva till.

Till år två kan man sen göra en hel del och till år tre kan man göra allt - och då kanske man också har hunnit bygga en vinter på stora delar av år tre-truppen.

Men det förutsätter ju att allt löper enligt den bild som åtminstone jag har målat upp inne i mitt huvud.

Det här ska ju utföras också och Thomas "Bulan" Berglund ska också få förutsättningarna.

Däremot är jag övertygad att "Bulan" är rätt tränare för det här jobbet.

// Stålis

 

 

 

 

En värdig vinnare

SM-slutspelet En dag i september ringde jag Pär Arlbrandt. HV71 hade då vunnit sin grupp i CHL och Martin Thörnberg hade så långt gjort mål i alla matcher under försäsongen.

Arlbrandt var tydlig: Niondeplatsen och sjätte raka kvartsfinaluttåget i fjol var historia. Det här laget skulle börja föra Jönköpingsklubben tillbaka mot toppen.

– Vi vill ta ett par kliv upp från förra året och börja göra HV till ett topplag igen, där föreningen och vi själva tycker att vi hör hemma. Det tycker jag absolut att vi ska ha som krav: Ett antal pinnhål upp i tabellen, sa Arlbrandt då.

Jag tippar er tia...

– Det hoppas jag inte att du får rätt i (skratt). Nä, men. Det är ett par lag som ser riktigt bra ut men sen tycker jag det är extremt jämnt om man kollar trupperna. Det gäller att verkligen komma ihop som grupp och tro på det man gör helt enkelt.

Jag fick inte rätt. Inte ens nästan. Istället var det Pär Arlbrandt som var inne på rätt spår, även om det blev betydligt mer än "ett par kliv upp".

HV71 fick ihop gruppen på ett fantastiskt sätt och när nästan alla spelare kom upp i bra nivå så fick de också en härlig mix av genombrott, stort lir av de äldre med gigantiskt HV-hjärta och ett fantastiskt målvaktsspel.

Till slut blev det också som en saga.

Linus Söderström, som har varit så modig och tagit så viktiga beslut utanför isen genom att berätta om sin diagnoser med ADHD och Aspergers syndrom, har varit rena väggen under hela säsongen och fick nu lyfta bucklan.

Martin Thörnberg spelade fram Simon Önerud till avgörandet. Det var egentligen bara Mattias Tedenby som saknades i det målet för att det på nåt sätt skulle vara komplett.

Chris Abbott, som blev nackskadad på träning innan finalserien och tvingades till operation, fick lyfta bucklan i det som kan ha varit hans sista säsong.

Pär Arlbrandt, som har haft en lång och fin karriär, fick i sin sista match i moderklubben äntligen vinna en titel.

Alltså. Det är så mycket som var så vackert med den här segern och jag är säker på att Stefan Liv satt där på första parkett i himlen och bara log.

Att det avgjordes i sudden i match sju i Kinnarps Arena är ju också en grej som bör tilläggas.

Fast framförallt: HV71 är en värdig vinnare. De har haft en beslutsamhet och ett driv, egentligen sen dag ett.

De gjorde det här tillsammans och de tog definitivt tillbaka HV71 till toppen igen.

Men i all glädje finns det alltid en förlorare. Brynäs kom, tog SHL och slutspelet med storm och blev så när mästare.

De har gjort en otroligt häftig resa och Thomas "Bulan" Berglund har tagit klubben till toppen igen - med en tydlig spelidé där alla har tvingats vara med och bidra till det hårda jobbet.

"Bulan" fick med alla på tåget och han har under den här perioden visat att det går att bedriva hans hockeyfilosofi även i en trupp med många offensiva stjärnor.

Summa summarum: "Bulan" kan göra mycket av lite, mycket av en bra mix och förmodligen också mycket av mycket.

Luleå Hockey ska vara glad att han kommer hem (för det gör han väl?) och det ska bli en spännande period att följa.

Jag antar att det handlar om ett långt kontrakt och att det definitivt står "guld" någonstans i den handlingsplan som finns.

Förmodligen först när man bläddrar någon sida, kanske på år tre eller så.

Fast en sak kan jag konstatera efter det här slutspelet: Luleå Hockey har en bra bit kvar till toppen - men "Bulan" och hans hockey ger nästan en garanti på en knuff i rätt riktning.

Åtminstone kommer det att arbetas hårt i Coop Norrbotten Arena - och många arbetare som gillar blåställ och arbetshandskar finns det i Luleå Hockey-truppen.

Tack, Brynäs.

Grattis, HV71.

Jag kan inte tänka mig en bättre finalsserie för att stänga en svensk klubblagssäsong.

 

// Stålis

Jimmy Stålnacke bloggar om hockey i allmänhet och lokala lag i synnerhet.


Fakta om Jimmy 
Född:1981 
Bor: Luleå 
Yrke: Journalist, men verkar få leva med titeln "bloggare". 
Barndomsidol: Steve Larmer
Kontakt: jimmy.stalnacke@nsd.se 


Följ Hockeysnack via RSS: http://www.nsd.se/hockeysnack/rss

  • Twitter

Bloggar