Logga in
Logga ut

Peter Lindvall

Basketbloggen

Johnell Smith - en stofil i svensk basket

Den moderna basketen bygger mycket på trepoängare. Skottets betydelse och användandet av det tycks öka för varje år som går.

Och så har det sett ut i ett antal säsonger nu.

Helst ska alla spelare på planen kunna dra i skott från trepoängaren. Men framför allt så måste nästan dina guarder vara fantastiska skyttar för att ditt lag ska nå framgång.

Men mitt i allt detta hittar vi Norrköping Dolpins amerikan Johnell Smith. En guard som på fullaste allvar har skjutit sex trepoängare - på hela säsongen.

Under kvällens brottartunga bortaseger mot Södertälje Kings satte han sin allra första under 2016/2017. I slutet av mars.

Läs och begrunda: Johnell Smith är 188 centimeter lång, väger 85 kilo och är inte direkt någon Russell Westbrook-atlet. Och dessutom så skjuter han inte trepoängare heller.

Han är en bakåtsträvande gammal stofil i en sport som konstant utvecklas. Det känns otänkbart att en sådan spelare ska kunna ha ett existensberättigande i dagens basket.

Men visst fasen har han det.

Studera arabiska i tio år. Res sedan till Egypten. Hör dig för med lokalbefolkningen om var världens äldsta pyramid finns. Orientera dig med hjälp av en uråldrig karta med tillhörande kompass i timmar, dagar och veckor tills du hittar den.

Där någonstans. Under 300 ton sand på en nästan söndersmulad stenvägg går det att, om du kisar riktigt ordentligt, att tyda hieroglyfer. Det är bilder föreställandes Johnell Smith med budskapet att "trepoängare inte är så jäkla viktigt".

Ungefär så omodernt är det.

Trots detta så var Smith, i den ovan nämnda segern mot Södertälje, bäst på planen. 17 poäng, åtta returer, tre steals och en helgjuten insats som genomsyrades av smarta beslut.

Hur gör han? Hur får den här 36-årige mannen sitt spel att funka även 2017?

Jag tror att jag har en aning.

1. Han har ett fantastiskt skott från halvdistans. Det spelar ingen roll om han skjuter från dribbling eller curl-cuttar runt en screen tar och tar skott direkt. Johnell Smith måste vara en av seriens absoluta bästa skyttar från midrange-avstånd.

2. Hans förmåga att läsa spelet är något över det vanliga. Smith ser om försvararen är ett steg för sen in i en situation, noterar vilket av motståndarens ben som står längst fram i en mot en-situationer och vet exakt hur han ska röra sig utan boll. Det gör att han konstant tar sunda beslut offensivt - och är en ganska underskattad passningsspelare.

3. Johnell Smith är en av ligans bästa försvarsspelare. Han har aktiva händer och ligger som en igel på bollföraren. Defensivspecialister av hans kaliber älskas av tränare och har en roll i de flesta lagen.

En kombination av hans storhet som beslutsfattare och respekterade halvdistansskott gör att försvararen inte kan/hinner backa av honom. Annars känns det ganska solklart att kliva bort en halvmeter från en snubbe som skjuter sex treor per säsong.

Men det går inte. För då straffar han dig - på ett eller annat sätt.

Johnell Smith, 36, är långt ifrån sin prime. Hans offenisv har varit väldigt mycket mer fruktad genom åren.

Men det är imponerande att se hur smart han är. Och att han, mot alla odds, får sitt spel att funka även 2017.

//Wiik

En vinnartradition

Det börjar bli en ganska trevlig tradition så här i slutet av april. Luleå Basket lirar SM-final. Luleå Basket vinner guld.

Det femte raka guldljublet säkrades för första gången på bortaplan när Udominate kördes över med 92-72 och när vi nu tittar tillbaka på matchserien kan vi konstatera att det faktiskt blev det guld som vunnits allra enklast - även om det krävdes en del jobb.

Nåväl, varför lyckades då David Visschers lag ännu gång? Ja, till sist landar det i det fundament som byggts över flera år där spelare som Anna Barthold och Allis Nyström står för stabiliteten, traditionen och vinnarvanan. Det är de som är kravställare och det är de som varje säsong för vinnartraditionen vidare.

Skillnaden blir tydlig när man tittar på Udominates lag. Visst, där fanns en alldeles fantastisk högstanivå men de dagar spelarna inte var "på" var avgrunden bottenlös.

Luleå Basket kan då och då ha lite vingliga dagar på jobbet men med kulturbärare Nyström/Barthold tillåts ingen falla igenom.

Och om det innan säsongen fanns lite frågetecken för det unga guardparet Jessica Thomas och Adrienne Motley från Florida kan vi nu med facit i hand konstatera att David Visschers fingertoppskänsla när han lockade dem till Luleå var alldeles utmärkt. De har gjort det som krävs av importspelare: Att kliva fram i de stora matcherna.

Att klubben lyckades hitta stora Jennifer Hamson mitt under säsongen visade sig också vara guld värt och hennes 201 centimeter långa närvaro har betytt massor.

Sedan går det förstås inte bortse från det spelarklipp som Luleå Basket gjorde när veteranen Chioma Nnamaka valde att göra comeback. Hon har tillfört ett lugn och spelat på en nivå som inte jag trodde vara möjlig efter tre år utan basket. Det skulle vara klockrent om klubbens ledning lyckades får Nnamaka att stanna ännu en säsong.

Klart för i dag.

//Lindvall

En annorlunda vinkel

BC Luleå är klart för SM-final igen efter en dramatisk bortaseger mot Södertälje i den sjätte semifinalen med 91-84.

En dag som denna hade förstås det mest givna vara att lyfta fram Brandon Rozzells enorma vinnarmentalitet, Quinton Upshurs outröttliga försvarsarbete och Anton Saks krigarinsats.

Men jag väljer en annan vinkel den här gången och skriver bara Tim Kearney.

Ni fattar förstås inte ett jota men låt mig förklara. Men då måste vi vrida klockan tillbaka till i söndags och match fem. Där var BC Luleå länge i brygga och vid underläge 46-55 hade laget gått torrt offensivt på alla möjliga sätt.

Då ställde rollspelarnas rollspelare, veteranen Tim Kearney, in skorna i det vänsta hörnet, lät bollen flyga och se den samma landa i korgen. Iskallt, utan tvekan. 49-56.

Efter den punktinsatsen fick BC Luleå greppet om matchen och kunde till sist vinna knappt.

I Täljehallen hade BC Luleå ledningen i över 30 minuter men hemmalaget kom tillbaka, vände till ledning med 79-75. Allt talade i det läget för Södertälje som fått ett så kallat momentum.

Men en viss Kearney hade fortfarande lite att säga om sakernas tillstånd.

Med dryga två minuter kvar att spela gjorde han precis som i Luleå energi arena. Placerade sig i vänstra hörnet, väntade på Brandon Rozzells pass och sköt i superviktiga 81-79 till sitt lag.

Små detaljer, stora spel av en 32-årig veteran som sammanlagt i de två sista semimatcherna bara spelade 23 minuter men visade närvaro i varje sekund.

SM-final igen för Luleå. Det är förstås superhäftigt.

//Lindvall

De trogna soldaterna

Efter den första halvleken i den tredje SM-finalen mellan Luleå Basket och Udominate satt jag och funderade på om en lång guldera var på  väg att ta slut.

Bortalaget från Västerbotten ledde med sju poäng, hade fått matchen precis dit man ville och tränaren Janne Enjebo satt ganska lugnt på bänken och mådde ganska gott. Lite småmysigt där.

Sedan ändrade allt karaktär.

David Visscher beordrade ut sina mest trogna krigarsoldater i form av Allis Nyström och Anna Barthold ut till fronten och i ett vips förvandlades en ganska småputtrig match till ett gatuslagsmål - en kamp i tresekundersområdet, en fysisk batalj där spelare låg kors och tvärs på golvet och kastade sig efter bollar.

Poäng för poäng närmade sig den fyrfaldiga mästaren. Publiken blev bara vildare och vildare. Barthold hetsade och Nyström hade fingrarna på varenda lös boll.

Plötsligt tappade smarta och balanserande Umeåspelare som Tiffany Brown och Brianna Kiesel huvudet. Plösligt blev varenda cut genom Luleå Baskets tresekundersområde så jobbig, så otrevlig, så smärtsam.

Och när Jessica Thomas satte trean med dryga fyra minuter kvar till 73-70 anade vi alla var allt var på väg.

Men 79 sekunder kvar kastade Adrienne Motley upp en boll i Luleå energi arenas tak som på ett mirakulöst sätt gav 81-74. Då gick ridån ned för Udominate som så länge var så nära. Men ändå inte räckte hela vägen.

Nu har Luleå Basket 2-1 i matcher och spelar för guldet nere i Umeå på onsdag.

Wow.

//Lindvall

 

När nöden var som störst

Men underläge nio poäng i halvtid, en offensiv nära haveri och en iskall stjärna i form av Brandon Rozzell stirrade BC Luleå in i ett becksvart mörker där en finalplats kändes långt borta.

Då vaknade BC Luleås störste stjärna Rozzell, nästan för första gången den här säsongen, och tog laget på sina axlar i den andra halvleken. Rozzell landade till sist på 23 poäng samt åtta assist och svarade för mängder av stora spel.

Luleås offensiv var knappast vacker men laget satte skotten när det behövdes som mest och det räckte den här gången.
Nu leder laget med 3-2 i matcher men sannolikheten är stor att det här till sist kommer landa i en sjunde och avgörande match i Luleå energi arena. Det svårt att se något annat scenario.

Sedan går det förstås inte att undvika att kommentera domarinsatsen. I Täljehallen för några dagar sedan var det Luleå som fick de avgörande blåsningarna mot sig som till sist fällde avgörandet.
Den här gången var det Södertälje som kände sig förfördelat och det som stack ut allra mest var foulfördelningen samt antalet straffkast.
Kings drog på sig 31 foul. Luleå 17.
Kings fick skjuta tio straffkast. Luleå 37.

Det förstås siffror som svider för tränaren Ludwig Degernäs och hans spelare.
//Lindvall

Med ryggen mot väggen

För bra precis ett år sedan seglade BC Luleå, på ett nästan generande enkelt sätt, genom SM-slutspelet och vann guldet på ett både enkelt och förkrossande.

3-0 mot Umeå. 4-1 mot Uppsala. 4-1 mot Södertälje. Inte en enda gång ställdes laget inför ett läge där allt stod på spel. Där ryggen var pressad ryggen.

Men nu står Luleå där. Efter den nästan osannolika förlusten mot Södertälje i den fjärde semin måste laget i Luleå energi arena i morgon söndag vinna match fem. Annars är det nog slut på festen i Täljehallen kommande vecka. Så är i alla fall känslan.

Det finns några frågor att ställa.

Hur kommer BC Luleås spelare och tränarparet Peter Öqvist/Håkan Larsson hantera den mentala biten. Kommer tankarna finnas kvar i Täljehallen där matchen i princip var vunnen med fem minuter kvar att spela? Kommer de snudda vid Tom Lidens tekniska foul med 100 sekunder kvar att spela och som gav Kings chansen att vända.

Kommer minnesbilderna av Auston Barnes tveksamma poäng i slutsekunden att flimra förbi? Samme Barnes som lika gärna hade kunnat vara avstängd och inte spelat mer efter Södertäljes administrativa blunder tidigare under säsongen.

Det är svårt att veta. Pendeln kan förstås svänga över åt andra hållet. Att BC Luleås spelare kommer ut som retade tigrar och gör en match på toppen av sin förmåga. Ingen har en aning.

Jag skulle dock vilja se några detaljförändringar i match fem:

1) Nu när Södertälje Toni Bizaca hittat sitt spel - testa att i perioder att spela Quinton Upshur på honom.

2) Brandon Rozzell har visserligen inte spelat på sama nivå som för ett år sedan men nog tusan borde en matchvinnare av hans dignitet få fler minuter under i den fjärde perioden än han hittills erbjudits.

//Lindvall

Peter Lindvall bloggar om basket i Luleå, Sverige, Europa och resten av världen.


Fakta om Peter
Född: 1964
Bor: Luleå
Yrke: Journalist
Gillar: Min fru och mina fem söner.
Kontakt: peter.lindvall@nsd.se

  • Twitter

Bloggar