Max Wiik & Peter Lindvall

Basketbloggen

Johnell Smith - en stofil i svensk basket

Den moderna basketen bygger mycket på trepoängare. Skottets betydelse och användandet av det tycks öka för varje år som går.

Och så har det sett ut i ett antal säsonger nu.

Helst ska alla spelare på planen kunna dra i skott från trepoängaren. Men framför allt så måste nästan dina guarder vara fantastiska skyttar för att ditt lag ska nå framgång.

Men mitt i allt detta hittar vi Norrköping Dolpins amerikan Johnell Smith. En guard som på fullaste allvar har skjutit sex trepoängare - på hela säsongen.

Under kvällens brottartunga bortaseger mot Södertälje Kings satte han sin allra första under 2016/2017. I slutet av mars.

Läs och begrunda: Johnell Smith är 188 centimeter lång, väger 85 kilo och är inte direkt någon Russell Westbrook-atlet. Och dessutom så skjuter han inte trepoängare heller.

Han är en bakåtsträvande gammal stofil i en sport som konstant utvecklas. Det känns otänkbart att en sådan spelare ska kunna ha ett existensberättigande i dagens basket.

Men visst fasen har han det.

Studera arabiska i tio år. Res sedan till Egypten. Hör dig för med lokalbefolkningen om var världens äldsta pyramid finns. Orientera dig med hjälp av en uråldrig karta med tillhörande kompass i timmar, dagar och veckor tills du hittar den.

Där någonstans. Under 300 ton sand på en nästan söndersmulad stenvägg går det att, om du kisar riktigt ordentligt, att tyda hieroglyfer. Det är bilder föreställandes Johnell Smith med budskapet att "trepoängare inte är så jäkla viktigt".

Ungefär så omodernt är det.

Trots detta så var Smith, i den ovan nämnda segern mot Södertälje, bäst på planen. 17 poäng, åtta returer, tre steals och en helgjuten insats som genomsyrades av smarta beslut.

Hur gör han? Hur får den här 36-årige mannen sitt spel att funka även 2017?

Jag tror att jag har en aning.

1. Han har ett fantastiskt skott från halvdistans. Det spelar ingen roll om han skjuter från dribbling eller curl-cuttar runt en screen tar och tar skott direkt. Johnell Smith måste vara en av seriens absoluta bästa skyttar från midrange-avstånd.

2. Hans förmåga att läsa spelet är något över det vanliga. Smith ser om försvararen är ett steg för sen in i en situation, noterar vilket av motståndarens ben som står längst fram i en mot en-situationer och vet exakt hur han ska röra sig utan boll. Det gör att han konstant tar sunda beslut offensivt - och är en ganska underskattad passningsspelare.

3. Johnell Smith är en av ligans bästa försvarsspelare. Han har aktiva händer och ligger som en igel på bollföraren. Defensivspecialister av hans kaliber älskas av tränare och har en roll i de flesta lagen.

En kombination av hans storhet som beslutsfattare och respekterade halvdistansskott gör att försvararen inte kan/hinner backa av honom. Annars känns det ganska solklart att kliva bort en halvmeter från en snubbe som skjuter sex treor per säsong.

Men det går inte. För då straffar han dig - på ett eller annat sätt.

Johnell Smith, 36, är långt ifrån sin prime. Hans offenisv har varit väldigt mycket mer fruktad genom åren.

Men det är imponerande att se hur smart han är. Och att han, mot alla odds, får sitt spel att funka även 2017.

//Wiik

En av Sveriges mest oskrivna stjärnor

I dag ska ni få läsa en intervju med en av svensk baskets mest oskrivna stjärnor.

Guard/forwarden Kalis Loyd, 28, har gjort ett namn för sig i den franska högstaligan de senaste säsongerna. Men hon har sällan fått de stora rubrikerna inom svensk basketmedia.

I en lång intervju med NSD:s basketblogg berättar hon om den mentala träningen som gjort henne starkare, att hon alltid äter choklad i halvtidspauser - och avslöjar att hon stannar i Frankrike även nästa säsong.

Tidigare intervjuer med svenska utlandsproffs hittar ni här.

JÄTTETALANGEN SOM FÅTT SITT GENOMBROTT - I SPANIEN.

ELIJAH CLARANCE: "JAG KAN BLI EN NBA ALL-STAR".

ELIAS DESPORT: "LATE BLOOMER ÄR DEFINITIONEN AV MITT LIV".

Du har missat nästan hela säsongen på grund av en skadad hälsena. Det måste vara skönt att vara tillbaka på basketplanen igen.
"Det är typ världens bästa känsla. Att börja skjuta, köra lite övningar och så vidare. Tidigare har man begränsat sig så pass mycket att man inte har kunnat njuta. Nu kan jag köra inte köra fullt ut fem mot fem-träningar men individuella pass kan jag köra i en timme ganska hårt. Det är kul att kunna svettas och känna sig trött efteråt".

Finns det någon tidsplan? När kan du börja gå för fullt igen?
"Normalt sett har jag min sista läkartid 5 maj. Så han ska 'cleara' mig och han var väldigt säker att jag skulle komma tillbaka efter sex månader. Hittills går det som det ska. Men det är inte så att jag tänker gå ut och köra fem mot fem direkt ändå".

Hur gick det till när du fick problem med hälsenan?
"Det var en försäsongsträning för några år sedan som jag fick lite ont i hälsenan. Jag tänkte inte så mycket på det men sen blev det bara mer och mer. Till slut gjorde det så pass ont att övriga livet funkade inte. Sen blev jag opererad, skrev kontrakt i Frankrike igen och då hände något i en match. De kunde inte konstatera vad det var så jag fick åka upp till en specialist i Umeå. Han fick titta på hälsenan och trodde att jag skulle göra en 100-procentig comeback".

Kalis Loyd fortsätter:

"Allt gick som det skulle, jag gjorde 100-procentig comeback och fick ett bra kontrakt i Frankrike igen. Jag hade en jättebra säsong, bra Eurocup-stats och sedan andra minuten i en match så gick hälsenan av. Det var verkligen en chock egentligen. För jag har inte varit i så bra form som jag var då sedan college. Det var en komplett chock att jag pajade hälsenan. Det var det sista jag trodde skulle hända".

Hur tufft har det varit för dig att sitta på sidan?
"Jag har varit skadad förut och det har gett mig styrka i den mentala delen. Förra året skaffade jag mig en mental tränare och jag tror det är därför som den här rehabiliteringen var lättare än de tidigare. Det har absolut gett mig en annan styrka i en annan del av mig. Samtidigt är det inte så roligt att inte alls kunna spela basket".

Vem är din mentala tränare?
"Det är en gammal spelare i Sverige. Han heter Jens Hofer och kommer från Malmö. Han coachar mental träning och har även hjälpt Elijah Clarance".

Och det har funkat bra för dig?
"Jag tror absolut inte att jag skulle vara här om det vore för honom. För jag var helt knäckt efter förra gången med hälsenan. Det tog ganska lång tid. Vi jobbade i fyra-fem månader på alla basics inom mental styrka. Acceptera saker du inte kan kontrollera, att fokusera på det bra istället för det dåliga - allt sånt. Det har hjälpt mig sjukt mycket. Denna gången har folk frågat mig om jag verkligen är ledsen. Absolut, jag är jätteledsen. Men samtidigt så behöver jag inte sitta och gråta. Jag kör på och försöker hitta andra grejer som gör mig glad. Man lär sig hantera det".

Vad har du hittat för andra grejer som gör dig glad?
"Jag har börjat plugga lite online, tagit min franska lite mer seriöst. Jag kan prata franska men inte på den perfekta nivån. Och sen bara göra det jag kan göra utanför basketen. Köra mycket bålträning och sådana saker. Det är många sådana saker istället för att sitta hemma och vara bitter".

Du kommer från en basketfamilj där pappa Otis Loyd bland annat var framgångsrik spelare och sedan varit tränare i många år. Hur har det varit?
"Det har inte varit det lättaste. Speciellt när man började satsa. Då var det inte jobbigt... Men tufft. Vi har nog haft en del argument på basketplanen jag och pappa. Nu när jag har lite perspektiv och tittar tillbaka på det så ser jag att pappa är en av de bästa coacherna jag haft. Det säger jag inte för att jag är 'bias' och han är min pappa. Han ser verkligen sådana små grejer och detaljer som ingen annan påpekat".

Hon fortsätter:

"Efteråt kan man absolut vara glad. Men under träningarna, även i dag, kan det vara lite att vi slår huvuden ihop. Jag tror att det är så eftersom båda är vinnarskallar. Vi vill så himla mycket. Efter att man tränat en hel sommar tillsammans så märker man verkligen att det har hjälpt".

Kalis Loyd, som är uppvuxen i Malmö, hade alltid drömt om collegespel i USA. Och efter att ha spelat i Danmark samt basketettan fick hon ett scholarship av Lamar University.

Där var hon inte 'clearad' för spel och missade därför hela första säsongen på grund av NCAA:s regler. Men när hon väl fick börja lira i USA - då gjorde hon stor succé.

Hon blev skolans all-time leader i poäng och var även den enda som tagit sig in på topp tio-litsan i poäng, returer, assist och steals någonsin.

"Mitt bästa minne är när vi spelade första rundan i NCCA tournament. Det var nog det coolaste. Man fattar inte hur stort March Madness är förrän man är där.  Det är typ varje collegespelares dröm att spela där", säger Loyd.

Hur skulle du sammanfatta dina collegeår?
"Det var något jag verkligen velat göra. Att inte spela första säsongen var väldigt jobbigt eftersom jag kom hela vägen dit för att spela basket. Men jag hade opererat knäet sommaren innan och fick istället jobba med rehabiliteringen noggrant i ett år. Sen hade jag mycket tid att plugga, få bra betyg och 'get in to the flow'. Sen spelade jag alla mina fyra år och hade en ganska bra collegekarriär".

Efter college inledde Kalis Loyd sin proffskarriär i Rumänien och laget BC Sepsi. Det blev en stor omställning att gå från proffsigheten på et stort amerikanskt college till proffsspel i ett relativt fattigt land.

"Det var jävligt tufft. Att gå från collegevärlden där träningskläderna tvättas, vattenflaskorna fylls åt en och man verkligen levt ett lyxliv till Rumänien där man fick göra allt själv. Det var tufft, ett ganska nedslitet land med långa, långa, långa bussresor. Även om jag inte behöver femstjärniga hotell så var det väldigt låg standard på hotellen. Till slut accepterar man situationen och gör det bästa av det".

Men det skulle bli bättre för Kalis Loyd. Efter sejouren i Rumänien skrev hon på för franska Tarbes. I dag, april 2017, har hon snart avslutat sin tredje raka säsong i Frankrike och hon har lyckats göra ett namn för sig i den slagkraftiga ligan.

För NSD:s basketblogg avslöjar hon dessutom att hon blir kvar i landet även över nästa säsong.

"Ja, det blir Frankrike nästa säsong också. Jag kan inte säga vilket lag det handlar om - men det är i norra Frankrike".

Till något heeeeeeeeeelt annat. Stämmer det att du alltid brukar äta choklad i halvtid av dina matcher?
"Ja, det gör jag. Mamma brukar skicka hit Marabou-choklad och jag brukar ha en eller två med mig i väskan under varje match".

Är det för att få snabb energi, eller?
"Jag tror det. Det är inte någon 'superstition' som gör att jag blir helt crazy om jag inte skulle äta choklad. Jag är väldigt glad i mat och blir hungrig under matcherna".

Hur länge har du gjort det?
"Länge, länge, länge. Jag brukade alltid skära upp frukt i halvlek förr i tiden. Men jag har stannat vid choklad för att det är enklast att ta med".

//Wiik

Kokpunkten är nådd

Eftersom er seniorbloggare dragit på sig en förkylning modell värre låg bloggandet nere under gårdagen men trots att formen fortfarande är tveksam kan jag inte motstå att författa några rader. Med en baskettemp som är nära kokpunkten i Luleå går det bara inte att luta sig tillbaka.

 

Vi kan börja med Luleå Baskets knappa förlust i Umeå i går. Före uppkast trodde jag att mästarlaget skulle få alla möjliga problem att stå emot ett uppumpat hemmalag och i min allmänt negativa värld såg jag en stortorsk komma.

Men så blev det inte. Barthold & Co var med och spelade hela vägen in i slutsekunderna och hade inte Jelena Antic kastat bollar över hela Västerbotten och hade bara spelarna samt tränarna kommit överens om en smartare foulpolicy de sista 30 sekunderna skulle segern, och guldet, kunnat hamna i Norrbotten igen.

 

Därför ställer jag mig frågan i dag: Har inte Udominate mer att komma med? Jag har hela finalserien trott att polletten snart ska trilla ned men så verkar inte fallet vara.

En sak vet jag redan. Umeålaget måste upp en nivå om laget ska vinna i en fullständigt vanvettigt kokande Luleå energi arena onsdag kväll.

 

Då riktar vi blicken mot BC Luleå som i kväll kan säkra den första finalplatsen på sju år. Laget har 3-1 i matcher på Uppsala men efter 38-poängsförnedringen i måndags finns det förstås en hel del frågetecken kring lagets status.

Hur är det med Quinton Upshur?

Var har lagets offensiva spel tagit vägen?

Finns den mentala tuffheten?

Svaret kommer i kväll och hur vi än vrider och vänder på saken: BC Luleå har inte förlorat en enda match på hemmaplan den här säsongen. Det vet spelarna. Det vet hela Uppsala.

//Lindvall

 

Hur reagerar BC på det här?

Det är svårt att koll på varenda match BC Luleå spelat sedan Peter Öqvist tog över som tränare 2014 men på rak arm är det svårt att minnas en större genomklappning än den vi fick bevittna i den fjärde semifinalen.
Uppsala var fruktansvärt bra och sammansvetsade - vilket laget borde vara efter snart två säsonger med i stort sett samma trupp.

Men hur det än är med den saken - att förlora en slutspelsmatch med 38 poäng (det hade kunnat bli 50) när en finalplats finns att spela för får bara inte hända.

Det ska bli sjukt intressant att se hur BC Luleå reagerar på den här totala förnedringen. Vaknar spelarna upp ur koman och knyter nävarna eller är de nere i källaren mentalt? Vi får se på tisdag. Det kommer i alla fall bli häftigt.

Det finns dock några saker som oroar - tendenser som kunde ses i torsdags när Luleå vann en rysarseger.
Anfallsspelet har stagnerat massor. Det är stillastående, utan flöde och rytm. Alldeles för ofta hamnar laget i krystade lösningar i slutet på skottklockan där framför allt Brandon Rozzell tvingas lösa problemen.
Om det handlar om Uppsalas defensiva strategi som träffat rätt eller om BC-spelarnas tillkortakommanden är svårt att säga

Quinton Upshur har hela säsongen varit lagets defensiva motor med sin arbetskapacitet och inställning men nu har han helt tappat formen. I torsdags var Upshurblek, i dag var han helt borta ur matchen.

Men: Det är fortfarande BC Luleå som leder den här serien med 3-1 i matcher och hur vi än vrider och vänder på saken är jag säker på att Uppsala hellre varit i samma läge.
Det får man inte glömma.
//Lindvall

"Domarna har följt reglerna"

Under fredagen vann som bekant BC Luleå semifinal tre mot Uppsala Basket på hemmaplan.

Luleålaget utökade till 3-0 i matcher och kan redan under söndagen bli klart för klubbens första final sedan 2010.

Under fredagsmatchen var det ett antal situationer som ifrågasattas från olika hållen. Inte minst Uppsala Basket-kabyssen.

Därför ringde jag till förbundets tävlingsansvarige i förbundsserierna, Olle Lundén, för att reda ut begreppen.

I slutet av matchen avbröts Uppsalas Lukas Friberg mitt under sin straff. Han satte den - men poänget räknades inte. Vad säger du om den situationen?
"Jag pratade med kommissarien (Oscar Lefwerth) och de (BC Luleå) hade begärt byte innan bollen lämnades över till straffskyten. Då följer de bara reglerna. Sen kan man ha mycket åsikter om reglerna", säger Olle Lundén.

Vad har sekretariatet för ansvar om att ge signal i det läget?
"Signal skedde, säger Oscar till mig. Det var en signal innan".

Har du följt rapporteringen i efterhand? Uppsala har varit ganska kritiskt mot domarna. Alexander Lindqvist kallade bland annat domarna för "pappskallar". Hur ser ni på det?
"Det är tråkigt att läsa. Det är klart att vi inte uppskattar det. Men det finns liksom inga regler om det. Om man tittar på vad RF och Riksidrottsnämnden säger så finns det yttrandefrihet och sådant där. Det är komplext".

Han fortsätter:

"Jag kommer faktiskt att träffa TU (tävlingsutskottet) i morgon (lördag). Där kommer det att diskuteras. Men därifrån till att det ska göras något speciellt åt det vet jag inte".

Var går gränsen om vad man får säga om en domare?
"Ja, exakt. Var går gränsen?".

Vad tycker du att den går?
"Jag har ingen åsikt om det riktigt. Vi vill bara att det ska bli så bra som möjligt. De är lite heta, det är några situationer som inte gick deras väg och så var även jag under min tid som coach. Man ser det helt från sin egen sida hela tiden".

Olle Lundén fortsätter:

"Men själva situationerna som UNT skrev om var det inget fel på. De var olyckliga men sådant som sker ibland. Men domarna har följt reglerna. Där de ville ha en femsekundersavblåsning var det bara tre sekunder till exempel".

Rent hypotetiskt. Kan uttalanden i olika medier leda till avstängning eller andra reprimander?
"Jag har inte varit med om det. Men jag har inte varit med så länge. Det är ett relativt nytt TU också. Jag kan tänka mig att det är något som kan ses över senare. Nu är det ganska sent men till nästa år kanske. Men det finns lagar och regler att följa. Dels svenska lagar men också från riksidrottsnämnden. Vi kommer att följa dem".

//Wiik

Kaos kan faktiskt vara vackert

Det är faktiskt svårt, nästan omöjligt, att fatta vad som händer just nu i SM-finalen som enligt varenda vettig människa menade bara kunde sluta på ett sätt.

Men Luleå Basket, detta gäng av nästan besatta basketkrigare, står med 2-0 i matcher mot Udominate som spelare för spelare måste vara det bästa damlag som svensk dambasket någonsin sett.

Det är med andra ord helt jäkla sanslöst.

Vi börjar med Luleå Basket som via 72-64 lyckades kriga, slita, hustla, kämpa och dra sönder Umeålaget ännu en gång.
Tränaren David Visscher har fått de här två finalamatcherna att spelas helt på sitt lags villkor - skräddarsytt för spelare som Anna Barthold, Allis Nyström och Janis Ndiba.
Det handlar inte om en enda sekunds skönspel och finess. Bara en enda lång skitig kamp om varenda millimeter av golvet där kroppar flyger och far - kors och tvärs. Och på något sätt blir det vackert all kaos.

Vad ska vi då säga om Udominate och dess ledarstab? Det finns faktiskt knappt ord. Hur jäkla svårt kan det vara med den här kadern av talang?

Det byts kors och tvärs. Spelare kastas in och ut ur matchen utan plan. Utan mening.
Kan någon på rak arm säga vad Udominates matchplan är? Vad vill man få ut av sitt anfallsspel? Vad söker man? Jag har inte en aning.

På något sätt har de som ska leda laget från bänken lyckats få spelare som Josefin Vesterberg och Martina Stålvant att se ut som två medelmåttor som aldrig i hela sitt basketliv spelat en match på hög nivå.
För så här är det: Bara för någon månad sedan dominerade Stålvant ligan och var en av de bästa spelare - utan snack.
Det vi ser just nu är galaxer från vad hon egentligen kan prestera.

Nåväl. 2-0 i matcher till Luleå och bara en seger från det fjärde raka guldet. Klart, alltså?
Nja, inte riktigt ännu.
Men grunden är lagd. Det vågar vi i alla fall säga.

Och jag får fortsätta sova på min skämskudde.
//Lindvall

Max Wiik och Peter Lindvall bloggar om basket i Luleå, Sverige, Europa och resten av världen.


Fakta om Peter
Född: 1964
Bor: Luleå
Yrke: Journalist
Gillar: Min fru, mina fem söner och en vovve som heter Syrran.
Kontakt: peter.lindvall@nsd.se


Fakta om Max 
Född: 1991
Bor: Umeå
Yrke: Frilansjournalist (snälla anställ mig) 
Gillar: Mjölk, arraksbollar och min spinnmaskin till katt: Holger
Kontakt: maxwiik@hotmail.com 

  • Twitter

Bloggar