Max Wiik & Peter Lindvall

Basketbloggen

Jobbet gick från en passion - till en mardröm

Sedan jag var tio år gammal har jag älskat känslan av att se livebasket. Det är någonting alldeles, alldeles speciellt.

Förväntningarna ligger som en tät dimma i luften. Läktarna fylls på ett lemmeltågsaktigt vis med vänner, bekanta och främlingar från hela Norrbotten. Matchspeakern Micke Ruumensaari välkomnar publiken med ett karakteristiskt "Ja, hallå där basketvänner", rökmaskinen blåser rakt upp i ansiktet på en ivrig funktionär och det doftar nybryggt kaffe, hot snacks och nervositet.

Jag har åldrats tillsammans med Pontushallen. Från att ha varit en förväntansfull liten grabb som ville träffa sina idoler blev jag en yrkesman som befann mig i arenan för att bevaka matcher som journalist. Fast känslan var alltid densamma.

En enorm glädje.

Det gick från ett intresse till en passion. Från ett yrke till en livsstil. Jag jagade nyheter under arbetstid, efteråt, på kvällar, helger och, ja, till och med mitt under fester. Bara det hade med basket att göra.

Det gjorde mig inget. För jag tyckte hela tiden att det var så förbaskat roligt. Men så en dag vändes hela min värld plötsligt upp och ned.

Varenda gång jag satte mig på pressläktaren kände jag ett tryck över bröstet. Blicken blev suddig och huvudet snurrade som om jag druckit tolv starköl och lekt irländsk julafton. Ju fler personer som klev in genom Pontushallens foajé - desto värre blev det.

Till slut ville jag inte ens gå dit. Min passion i livet hade på en fingerknäppning förvandlats till min största mardröm. Blotta tanken av jubel, stora folksamlingar och offentliga sammanhang gjorde att pulsen steg.

Jag stod inte ut längre.

Jag skriver det här med anledning av Monica Wikström-Johanssons avhopp som klubbdirektör för Luleå Basket. 

Först vill jag erkänna att jag inte alls känner henne. Vi har knappt pratat med varandra och jag har inga detaljer kring hennes avslutade tjänst. Och det är ingenting som jag heller vill spekulera i exakt vad det beror på. Men av vad jag förstått så är hon en arbetsmyra. En person som tar sitt yrke på största allvar, har höga krav på sig själv och presterar därefter.

Jag känner igen mig i den beskrivningen. Och så fort jag läser att någon hoppat av ett jobb på grund av hälsoskäl berör det mig lite extra.

Ni kanske tycker att jag skriver för ofta om mina personliga bekymmer. Att jag är någon sorts form av självutnämnd ambassadör som alltid forcerar in ämnet psykisk ohälsa i mina texter.

Men då ska ni också veta att det här är min (nåja) blogg. Och att jag skriver om vad fan jag vill.

Varenda gång jag får chansen att uppmärksamma den här typen problem så kommer jag att ta den. Det är något som bara blir vanligare för varje sekund som går.

Därför måste det också diskuteras, stötas och blötas oftare. För att vi ska förstå vikten av det.

Men vi måste också förstå att en, säg, panikångestdiagnos INTE betyder att du aldrig kan leva ett vanligt liv igen. Att du aldrig kan jobba igen. Det tar däremot tid att återhämta sig. Precis som från vilken annan sjukdom som helst.

Hälsan kommer alltid först. Oavsett om det är ett brutet lårben eller en klinisk depression.

Kom ihåg det.

//Wiik

"Det sjukaste jag varit med om i hela mitt liv"

Stefan Nguyens basketresa är en av de häftigaste jag har fått ta del av.

Jag har skrivit om den förut och kommer definitivt att skriva om den igen.

Talangen från Ängelholm som blev upptäckt av den vietnamesiska klubben Saigon Heat på Eurobasket.com och nu lever sitt drömliv som professionell basketspelare i Vietnam.

I en lång intervju med NSD:s basketblogg berättar han nu om bytet till vietnamesiska landslaget, att han ska vara med i Vietnams motsvarighet till TV-serien "Glee" och den tuffa tiden hemma i Sverige.

I slutet av sommaren 2016 vann han guld med Danang Dragons i den vietnamesiska inhemska ligan. Resten av säsongen spelade han i den sydostasiatiska serien ABL (Asean Basketball League) med Saigon Heat.

Där tog sig hans gäng hela vägen till semifinal där man förlorade i två raka mot Hong Kong Eastern Long Lions. Ett lag som bland annat innehöll den tidigare NBA-spelaren Josh Boone.

Just nu befinner han sig hemma i Sverige. Stefan Nguyen har precis gjort bytet från att tillhöra svenska till vietnamesiska landslaget efter en lång process.

"Jag har spelat med svenska landslaget när jag varit över 18 år. Då blir det svårare att representera ett annat landslag efter det. Jag har dubbelt medborgarskap och fick det nyligen eftersom jag bott i Vietnam och har vietnamesiska föräldrar. Då ville Vietnams landslag att jag skulle spela SEABA Games som är skitstort. Men Fiba sa att eftersom jag representerat svenska ungdomslandslaget så går det inte att ändra hur som helst. Man måste gå igenom en hel process", säger Stefan Nguyen.

Framför allt så är han tacksam över den hjälp han fått av det Svenska Basketbollförbundet att driva processen framåt.

"Det tog ett halvår att gå igenom alla papper. Men nu är det klart - det blev klart i går. Det har varit under lupp under en månad och nu kom beslutet. Lena Wallin-Kantzy och Henrik Smedberg har hjälpt mig väldigt mycket och det har gått skitsmidigt sedan jag tog kontakt med dem", säger Nguyen.

När han kommer till Vietnam börjar förberedelserna för just SEABA Games. Det är en del av SEA Games som närmast kan beskrivas som en sydostasiatisk variant av OS.

"Det är inte så många sydostasiatiska länder som tar sig till OS. Då har de startat ett eget OS som heter SEA Games. Historiskt sett har Vietnam aldrig varit bland topplagen. Nu i år har de fått in mig och två andra killar från Saigon Heat också. Förhoppningsvis ska vi göra bättre ifrån oss i år", säger han.

Egentligen skulle Stefan Nguyen ha varit i Vietnam just nu och förberett sig med landslaget. Men under hans besök i Sverige drabbades hans syster av så kallad "endokardit". En form av inflammation i hjärtklaffarna.

Nguyen har tillbringat mycket tid på sjukhuset med sin syster. Men eftersom hennes läge varit stabilt på sistone planerar han att åka mot Vietnam på måndag.

"Hon hjärtopererades så tankarna har funnits att skita i att spela basket om läget inte skulle bli bättre. Nu har det blivit lite bättre och så får vi se om jag åker på måndag eller inte. Det beror helt på hur det är med min syster".

Väldigt tråkigt att höra.
"Ja, det är skit mycket som händer i mitt liv just nu. Det är helt sjukt. Allting på en gång liksom".

Har hjärtproblemen kommit från ingenstans?
"Det är något som heter endokardit. Om du har en dålig tand eller ett öppet sår kan du smittas. Det drabbas främst äldre män eller missbrukare och hon är inte något av dem. Endokardit kan vem som helst få och det kan fastna på hjärtklaffen. Då måste man operera hjärtat och lägga till en ny. Min syster fick problem med den tand som ledde till det här".

Om allt går som tänkt kommer Nguyen att återigen spela med Danang Dragons i inhemska ligan. Och sedan Saigon Heat när det är dags för ABL.

25-åringen själv snittade fem poäng, tre returer och tre assist i den mer konkurrenskraftiga serien ABL. Han själv är inte nöjd med sin säsong och har förberett sig rejält för att komma ut starkare under den kommande.

Saigon Heats resa i fjol tog som bekant stopp i semifinal mot Hong Kong. Och det blev en häftig upplevelse - inte minst på läktarplats.

"Det är alltid bra stämning när vi spelar. När det är semifinal och playoffs sluter folk upp lite mer. Det är det enda de pratar om och man blir uppvaktad på ett annat sätt. Det är alltid 5.000 personer på läktaren oavsett om det är slutspel eller inte", säger Nguyen.

Han fortsätter:

"Men mot Hong Kong var det ett helt annat tryck i semifinalerna. Det var ett sånt jävla liv i jämförelse med grundserien. Men det sjukaste av allt är när man spelar på Filippinerna. Det är det sjukaste jag varit med om i hela mitt liv".

Är det så?
"Alltid när vi kommer till Filippinerna så har vi alltid poliseskort till och från flygplats, hotell och morgonträning. De sover utanför hotellet och väntar på att vi ska iväg någonstans. Vi står aldrig i kö eller någonting i Filippinerna".

Till och med de amerikanska importerna som kommer till Filippinerna och spelar basket säger det: På Filippinerna är basket större än i USA.

"Under matchdag när vi skulle möta Alab Pilipinas så kom vi dit tre och en halv timme innan uppkast för att värma upp, stretcha och allting. Regnet öste ned. Det var vatten upp till knäna och när vi kom in i bussen trodde vi att det skulle läcka in. Då står det alltså människor redan då runtom arenan. Typ inne i varje hål i staden. Alla amerikaner som ser det säger att basket till och med är större i Filippinerna än i USA".

Men det sträcker sig långt utanför hallarna när det kommer till basket i Sydostasien. Precis som i USA handlar det mycket om företag som vill förknippas med lagens stjärnor och olika sponsoravtal med dem.

"Det är mycket företag som vill knyta sig an oss. De kallar oss influencers och vi ska lägga upp Facebook-bilder eller gå på events eller liknande. Det är väldigt mycket utanför basketen som kan gynna en. Det beror lite på vad man själv vill göra av det".

Stefan Nguyen kommer bland annat att finnas på mjölkkartonger runtom i Vietnam framöver.

"Red Bull har jag en deal med. Sen ska jag vara med på ett mjölkpaket också. Typ som Gainomax fast för barn. Jag kommer hålla i ett mjölkpaket och dunka en boll. Sen var tanken att jag skulle spela in en reklamfilm med det företaget när jag kommer tillbaka. Även om basket är fokus så är det väldigt mycket allt annat också. Det handlar mycket om hur man approachar det".

Han fortsätter:

"Det är så påtagligt alltihop. Det är mer show business i allting. Jag ska till exempel vara med i vietnamesiska Glee. Hur ofta händer det som basketspelare egentligen? Jag ska vara med i tre avsnitt. Tanken var att jag skulle göra det nu när jag kommer tillbaka".

Har du något sångframträdande?
"(Skratt) Nej, det ska jag inte. Det var det enda jag sa: Jag kan inte sjunga på vietnamesiska".

Stefan Nguyen är en av få svenskar som fått uppleva livet som basketproffs i Asien. Därför vill han nu uppmana unga talanger som drömmer om proffslivet att inte bara titta västerut - utan även öppna ögonen för öst.

"Jag har sagt det till Felix Lemetti och andra unga killar. Visst, man ska drömma om NBA och kolla ena sidan av pölen. Men titta på den andra sidan av pölen också. Basket finns överallt. Folk vet inte om hur basketen är i typ Filippinerna förrän jag kommer hem och berättar om det. Folk vet fortfarande vem Omar Krayem är fast han bara spelade där i några månader. Fråga vilken taxichaufför som helst och han kommer veta att det är killen som spelade i Globalport".

//Wiik

Klart: Luleå Basket värvar collegeforward

Då vet vi: Mästarklubben Luleå Basket satsar på tre collegespelare som sina USA-importer kommande säsong. Sedan tidigare är guardparet Adrienne Motley och Jessica Thomas klara och i dag gick Luleå Basket ut med att man plockar in 22-årige Katie Frerking, 22, från Auburn University.

Där snittade den 185 centimeter långa forwarden nästan 16 poäng och 6 returer den senaste säsongen.

"Katie är en mångsidig spelare i både anfall och försvar. Hon var Auburn Universitys bästa poängplockare i den starka SEC conference och var framröstat som SECs bästa försvarsspelare. Hon kommer gör nytta på många positioner i Luleå Energi Arena i höst", säger huvudcoach David Visscher i ett pressmeddelande.

//Lindvall

Där ska guldhjälten spela

Det är nog inte bara jag som undrar var Luleå Baskets fyrfaldiga guldhjälte Katie Bussey kommer att ta sin talang kommande vnter.

Men nu har Bloggen svaret. Den 27-åriga guarden kommer, enligt uppgift, spela i tyska Herner TC. Ett lag som åkte ut i kvartsfinal i slutspelet den senaste säsongen.

//Lindvall

 

Konsten att hantera kritik

"DRA ÅT HELVETE! DU ÄR DUM I HUVUDET!".

Och.

"SKJUT INTE TREPOÄNGARE! DU ÄR EN USEL SKYTT!".

Ser ni skillnaden mellan de två kommentarerna? Den första är en ankelsågning av någons personlighet. Den andra är kritik mot en annans basketkunskaper.

Med andra ord: Två vitt skilda saker.

Men jag tror inte att den genomsnittlige ungdomsspelaren ser den skillnanden. Åtminstone inte när du har en svettig coach som står och gapar en halv decimeter från ditt ansikte och stinker utgången jubileumsrost. Då är en utskällning en utskällning - oavsett budskapet.

Den där tränaren hatar mig, tänker slyngeln.

Faktum är att jag gjort en högst ovetenskaplig undersökning enbart byggd på mina egna erfarenheter. Enligt den kan nio av tio 15-åringar inte göra skillnad på de ovan nämnda formerna av kritik i liknande situationer. 

De tycker att det första är en sågning. Och att det andra också är en sågning.

Jag tror att det här är ett klassiskt svenskt beteende. Något som är så djupt rotat i folksjälen att man inte ens kan säga att det kommer med modersmjölken. Det kommer snarare med moders-X-kromosomen.

Det mesta är bra med det svenska kynnet. Det är min fasta övertygelse. Men i någon sjuk blandning mellan jantelagen och Kalles Kaviar har vi blivit konflikträdda och diplomatiska in absurdum.

Det här kan också vara en rak beskrivning av mig själv. Men jag inbillar mig att många svenskar känner igen sig.

Jag minns själv hur det brukade bli när vi hade gemensam textkritik vid runda bordet under journalistutbildningen. Om 20-årige Max Wiik upplevde att någon gav hans alster för mycket skit. Ja, då gav han sig fan på att lokalisera varenda litet felplacerat skiljetecken och trycka upp det i ansiktet på vederbörande medan han log i mjugg.

Det är ingen vacker egenskap. Och det är absolut inte utvecklande - varken för journalister eller basketspelare.

Jag tror att man måste lära sig att sklija på idrottaren Kalle Karlssson och personen Kalle Karlsson för att som ungdom kunna ta nästa steg i sin karriär. Det bästa sättet att reagera på kritik, från tränare eller medspelare, är med andra ord att:

1. Lyssna på den.

2. Förstå att det inte är en personlig häxjakt som pågår.

3. Värdera huruvida du tycker det stämmer eller inte.

4. Åtgärda problemet.

Om du lär dig det här i en tidig ålder blir du inte bara blir en bättre basketspelare utan även en rimligare människa. Att kunna hantera kritik och konflikter är förstås en mognadsfråga. Men jag tror att, precis som med nästan allt annat, så ger övning färdighet.

Nej, det är aldrig kul att man är lika idrottsligt begåvad som en påse skiftnycklar. Men sitt inte och sura - gör något åt det istället.

Bara ni inte sågar mig alltså. För då jäklar tar det hus i helvete.

//Wiik

Guldhjältens nya klubb

Då kan väl Bloggen bjussa på en liten nyhet så här kvällskvisten och den här gången handlar det om den förre Luleå Basket-guarden Julie Vanloo som blev stor publikfavorit säsongen 15/16.

Den senaste vintern spelade den 24-åriga belgiska landslagsspelaren i Italien men till hösten bär det i väg till Turkiet och Istanbul Universitesi.

//Lindvall

Max Wiik och Peter Lindvall bloggar om basket i Luleå, Sverige, Europa och resten av världen.


Fakta om Peter
Född: 1964
Bor: Luleå
Yrke: Journalist
Gillar: Min fru, mina fem söner och en vovve som heter Syrran.
Kontakt: peter.lindvall@nsd.se


Fakta om Max 
Född: 1991
Bor: Luleå 
Yrke: Projektledare och frilansjournalist 
Gillar: Mjölk, arraksbollar och mina sjuka katter
Kontakt: maxwiik@hotmail.com 

  • Twitter

Bloggar