Logga in
Logga ut

Peter Lindvall

Basketbloggen

Jobbet gick från en passion - till en mardröm

Sedan jag var tio år gammal har jag älskat känslan av att se livebasket. Det är någonting alldeles, alldeles speciellt.

Förväntningarna ligger som en tät dimma i luften. Läktarna fylls på ett lemmeltågsaktigt vis med vänner, bekanta och främlingar från hela Norrbotten. Matchspeakern Micke Ruumensaari välkomnar publiken med ett karakteristiskt "Ja, hallå där basketvänner", rökmaskinen blåser rakt upp i ansiktet på en ivrig funktionär och det doftar nybryggt kaffe, hot snacks och nervositet.

Jag har åldrats tillsammans med Pontushallen. Från att ha varit en förväntansfull liten grabb som ville träffa sina idoler blev jag en yrkesman som befann mig i arenan för att bevaka matcher som journalist. Fast känslan var alltid densamma.

En enorm glädje.

Det gick från ett intresse till en passion. Från ett yrke till en livsstil. Jag jagade nyheter under arbetstid, efteråt, på kvällar, helger och, ja, till och med mitt under fester. Bara det hade med basket att göra.

Det gjorde mig inget. För jag tyckte hela tiden att det var så förbaskat roligt. Men så en dag vändes hela min värld plötsligt upp och ned.

Varenda gång jag satte mig på pressläktaren kände jag ett tryck över bröstet. Blicken blev suddig och huvudet snurrade som om jag druckit tolv starköl och lekt irländsk julafton. Ju fler personer som klev in genom Pontushallens foajé - desto värre blev det.

Till slut ville jag inte ens gå dit. Min passion i livet hade på en fingerknäppning förvandlats till min största mardröm. Blotta tanken av jubel, stora folksamlingar och offentliga sammanhang gjorde att pulsen steg.

Jag stod inte ut längre.

Jag skriver det här med anledning av Monica Wikström-Johanssons avhopp som klubbdirektör för Luleå Basket. 

Först vill jag erkänna att jag inte alls känner henne. Vi har knappt pratat med varandra och jag har inga detaljer kring hennes avslutade tjänst. Och det är ingenting som jag heller vill spekulera i exakt vad det beror på. Men av vad jag förstått så är hon en arbetsmyra. En person som tar sitt yrke på största allvar, har höga krav på sig själv och presterar därefter.

Jag känner igen mig i den beskrivningen. Och så fort jag läser att någon hoppat av ett jobb på grund av hälsoskäl berör det mig lite extra.

Ni kanske tycker att jag skriver för ofta om mina personliga bekymmer. Att jag är någon sorts form av självutnämnd ambassadör som alltid forcerar in ämnet psykisk ohälsa i mina texter.

Men då ska ni också veta att det här är min (nåja) blogg. Och att jag skriver om vad fan jag vill.

Varenda gång jag får chansen att uppmärksamma den här typen problem så kommer jag att ta den. Det är något som bara blir vanligare för varje sekund som går.

Därför måste det också diskuteras, stötas och blötas oftare. För att vi ska förstå vikten av det.

Men vi måste också förstå att en, säg, panikångestdiagnos INTE betyder att du aldrig kan leva ett vanligt liv igen. Att du aldrig kan jobba igen. Det tar däremot tid att återhämta sig. Precis som från vilken annan sjukdom som helst.

Hälsan kommer alltid först. Oavsett om det är ett brutet lårben eller en klinisk depression.

Kom ihåg det.

//Wiik

En vinnartradition

Det börjar bli en ganska trevlig tradition så här i slutet av april. Luleå Basket lirar SM-final. Luleå Basket vinner guld.

Det femte raka guldljublet säkrades för första gången på bortaplan när Udominate kördes över med 92-72 och när vi nu tittar tillbaka på matchserien kan vi konstatera att det faktiskt blev det guld som vunnits allra enklast - även om det krävdes en del jobb.

Nåväl, varför lyckades då David Visschers lag ännu gång? Ja, till sist landar det i det fundament som byggts över flera år där spelare som Anna Barthold och Allis Nyström står för stabiliteten, traditionen och vinnarvanan. Det är de som är kravställare och det är de som varje säsong för vinnartraditionen vidare.

Skillnaden blir tydlig när man tittar på Udominates lag. Visst, där fanns en alldeles fantastisk högstanivå men de dagar spelarna inte var "på" var avgrunden bottenlös.

Luleå Basket kan då och då ha lite vingliga dagar på jobbet men med kulturbärare Nyström/Barthold tillåts ingen falla igenom.

Och om det innan säsongen fanns lite frågetecken för det unga guardparet Jessica Thomas och Adrienne Motley från Florida kan vi nu med facit i hand konstatera att David Visschers fingertoppskänsla när han lockade dem till Luleå var alldeles utmärkt. De har gjort det som krävs av importspelare: Att kliva fram i de stora matcherna.

Att klubben lyckades hitta stora Jennifer Hamson mitt under säsongen visade sig också vara guld värt och hennes 201 centimeter långa närvaro har betytt massor.

Sedan går det förstås inte bortse från det spelarklipp som Luleå Basket gjorde när veteranen Chioma Nnamaka valde att göra comeback. Hon har tillfört ett lugn och spelat på en nivå som inte jag trodde vara möjlig efter tre år utan basket. Det skulle vara klockrent om klubbens ledning lyckades får Nnamaka att stanna ännu en säsong.

Klart för i dag.

//Lindvall

En annorlunda vinkel

BC Luleå är klart för SM-final igen efter en dramatisk bortaseger mot Södertälje i den sjätte semifinalen med 91-84.

En dag som denna hade förstås det mest givna vara att lyfta fram Brandon Rozzells enorma vinnarmentalitet, Quinton Upshurs outröttliga försvarsarbete och Anton Saks krigarinsats.

Men jag väljer en annan vinkel den här gången och skriver bara Tim Kearney.

Ni fattar förstås inte ett jota men låt mig förklara. Men då måste vi vrida klockan tillbaka till i söndags och match fem. Där var BC Luleå länge i brygga och vid underläge 46-55 hade laget gått torrt offensivt på alla möjliga sätt.

Då ställde rollspelarnas rollspelare, veteranen Tim Kearney, in skorna i det vänsta hörnet, lät bollen flyga och se den samma landa i korgen. Iskallt, utan tvekan. 49-56.

Efter den punktinsatsen fick BC Luleå greppet om matchen och kunde till sist vinna knappt.

I Täljehallen hade BC Luleå ledningen i över 30 minuter men hemmalaget kom tillbaka, vände till ledning med 79-75. Allt talade i det läget för Södertälje som fått ett så kallat momentum.

Men en viss Kearney hade fortfarande lite att säga om sakernas tillstånd.

Med dryga två minuter kvar att spela gjorde han precis som i Luleå energi arena. Placerade sig i vänstra hörnet, väntade på Brandon Rozzells pass och sköt i superviktiga 81-79 till sitt lag.

Små detaljer, stora spel av en 32-årig veteran som sammanlagt i de två sista semimatcherna bara spelade 23 minuter men visade närvaro i varje sekund.

SM-final igen för Luleå. Det är förstås superhäftigt.

//Lindvall

De trogna soldaterna

Efter den första halvleken i den tredje SM-finalen mellan Luleå Basket och Udominate satt jag och funderade på om en lång guldera var på  väg att ta slut.

Bortalaget från Västerbotten ledde med sju poäng, hade fått matchen precis dit man ville och tränaren Janne Enjebo satt ganska lugnt på bänken och mådde ganska gott. Lite småmysigt där.

Sedan ändrade allt karaktär.

David Visscher beordrade ut sina mest trogna krigarsoldater i form av Allis Nyström och Anna Barthold ut till fronten och i ett vips förvandlades en ganska småputtrig match till ett gatuslagsmål - en kamp i tresekundersområdet, en fysisk batalj där spelare låg kors och tvärs på golvet och kastade sig efter bollar.

Poäng för poäng närmade sig den fyrfaldiga mästaren. Publiken blev bara vildare och vildare. Barthold hetsade och Nyström hade fingrarna på varenda lös boll.

Plötsligt tappade smarta och balanserande Umeåspelare som Tiffany Brown och Brianna Kiesel huvudet. Plösligt blev varenda cut genom Luleå Baskets tresekundersområde så jobbig, så otrevlig, så smärtsam.

Och när Jessica Thomas satte trean med dryga fyra minuter kvar till 73-70 anade vi alla var allt var på väg.

Men 79 sekunder kvar kastade Adrienne Motley upp en boll i Luleå energi arenas tak som på ett mirakulöst sätt gav 81-74. Då gick ridån ned för Udominate som så länge var så nära. Men ändå inte räckte hela vägen.

Nu har Luleå Basket 2-1 i matcher och spelar för guldet nere i Umeå på onsdag.

Wow.

//Lindvall

 

När nöden var som störst

Men underläge nio poäng i halvtid, en offensiv nära haveri och en iskall stjärna i form av Brandon Rozzell stirrade BC Luleå in i ett becksvart mörker där en finalplats kändes långt borta.

Då vaknade BC Luleås störste stjärna Rozzell, nästan för första gången den här säsongen, och tog laget på sina axlar i den andra halvleken. Rozzell landade till sist på 23 poäng samt åtta assist och svarade för mängder av stora spel.

Luleås offensiv var knappast vacker men laget satte skotten när det behövdes som mest och det räckte den här gången.
Nu leder laget med 3-2 i matcher men sannolikheten är stor att det här till sist kommer landa i en sjunde och avgörande match i Luleå energi arena. Det svårt att se något annat scenario.

Sedan går det förstås inte att undvika att kommentera domarinsatsen. I Täljehallen för några dagar sedan var det Luleå som fick de avgörande blåsningarna mot sig som till sist fällde avgörandet.
Den här gången var det Södertälje som kände sig förfördelat och det som stack ut allra mest var foulfördelningen samt antalet straffkast.
Kings drog på sig 31 foul. Luleå 17.
Kings fick skjuta tio straffkast. Luleå 37.

Det förstås siffror som svider för tränaren Ludwig Degernäs och hans spelare.
//Lindvall

Med ryggen mot väggen

För bra precis ett år sedan seglade BC Luleå, på ett nästan generande enkelt sätt, genom SM-slutspelet och vann guldet på ett både enkelt och förkrossande.

3-0 mot Umeå. 4-1 mot Uppsala. 4-1 mot Södertälje. Inte en enda gång ställdes laget inför ett läge där allt stod på spel. Där ryggen var pressad ryggen.

Men nu står Luleå där. Efter den nästan osannolika förlusten mot Södertälje i den fjärde semin måste laget i Luleå energi arena i morgon söndag vinna match fem. Annars är det nog slut på festen i Täljehallen kommande vecka. Så är i alla fall känslan.

Det finns några frågor att ställa.

Hur kommer BC Luleås spelare och tränarparet Peter Öqvist/Håkan Larsson hantera den mentala biten. Kommer tankarna finnas kvar i Täljehallen där matchen i princip var vunnen med fem minuter kvar att spela? Kommer de snudda vid Tom Lidens tekniska foul med 100 sekunder kvar att spela och som gav Kings chansen att vända.

Kommer minnesbilderna av Auston Barnes tveksamma poäng i slutsekunden att flimra förbi? Samme Barnes som lika gärna hade kunnat vara avstängd och inte spelat mer efter Södertäljes administrativa blunder tidigare under säsongen.

Det är svårt att veta. Pendeln kan förstås svänga över åt andra hållet. Att BC Luleås spelare kommer ut som retade tigrar och gör en match på toppen av sin förmåga. Ingen har en aning.

Jag skulle dock vilja se några detaljförändringar i match fem:

1) Nu när Södertälje Toni Bizaca hittat sitt spel - testa att i perioder att spela Quinton Upshur på honom.

2) Brandon Rozzell har visserligen inte spelat på sama nivå som för ett år sedan men nog tusan borde en matchvinnare av hans dignitet få fler minuter under i den fjärde perioden än han hittills erbjudits.

//Lindvall

Peter Lindvall bloggar om basket i Luleå, Sverige, Europa och resten av världen.


Fakta om Peter
Född: 1964
Bor: Luleå
Yrke: Journalist
Gillar: Min fru och mina fem söner.
Kontakt: peter.lindvall@nsd.se

  • Twitter

Bloggar