Max Wiik & Peter Lindvall

Basketbloggen

Den ryska bomben

Sent på fredagskvällen slog bomben ned och den kom från en stad 27 mil söder om Luleå.
Det handlar förstås om storsatsande Udominate som aldrig slutar förvåna när det handlar om att hitta namnkunniga nyförvärv.

Den här gången är det dock om något alldeles extra. Kanske det mest meriterade nyförvärv som någonsin satt sin fot i svensk basket.

Spelarens namn är Marina Kuzina-Bas, 32, och har meriter från VM och OS-spel med Ryssland (senast 2012). Hon sitter även på en Euroleague-titel.
Den senaste säsongen var den stora forwarden en den turkiska ligans stora stjärnor där hon snittat runt 16-17 poäng.
"Det här blev möjligt tack vare en helt extern finansiering av ett internationellt konsortium, tack vare att det handlar om just den här spelaren och att vi den här säsongen ska spela mycket ute i Europa och inte minst i Ryssland, säger Udominates starke man Oscar Stenberg.

Udominate har nu åtta spelare klara - fem av dem är importer och en till utländsk kraft ska hämtas in. En inte alltför vild gissning är väl att det handlar om USA-guarden Hollie Mershon som spelat i klubben de senaste åren.

Här är Udominates trupp just nu:

Frida Modig, Danielle Elvbo (Östersund), Sandra Hansson (Uppsala), Marina Kuzina-Bas (Ryssland), Tiffany Brown (USA), Mante Kederaviciute (Litauen), Gintare Mazionyte (Litauen), Lisa Koop (Tyskland).

//Lindvall

 

Där ska guldhjälten spela

Det är nog inte bara jag som undrar var Luleå Baskets fyrfaldiga guldhjälte Katie Bussey kommer att ta sin talang kommande vnter.

Men nu har Bloggen svaret. Den 27-åriga guarden kommer, enligt uppgift, spela i tyska Herner TC. Ett lag som åkte ut i kvartsfinal i slutspelet den senaste säsongen.

//Lindvall

 

Konsten att hantera kritik

"DRA ÅT HELVETE! DU ÄR DUM I HUVUDET!".

Och.

"SKJUT INTE TREPOÄNGARE! DU ÄR EN USEL SKYTT!".

Ser ni skillnaden mellan de två kommentarerna? Den första är en ankelsågning av någons personlighet. Den andra är kritik mot en annans basketkunskaper.

Med andra ord: Två vitt skilda saker.

Men jag tror inte att den genomsnittlige ungdomsspelaren ser den skillnanden. Åtminstone inte när du har en svettig coach som står och gapar en halv decimeter från ditt ansikte och stinker utgången jubileumsrost. Då är en utskällning en utskällning - oavsett budskapet.

Den där tränaren hatar mig, tänker slyngeln.

Faktum är att jag gjort en högst ovetenskaplig undersökning enbart byggd på mina egna erfarenheter. Enligt den kan nio av tio 15-åringar inte göra skillnad på de ovan nämnda formerna av kritik i liknande situationer. 

De tycker att det första är en sågning. Och att det andra också är en sågning.

Jag tror att det här är ett klassiskt svenskt beteende. Något som är så djupt rotat i folksjälen att man inte ens kan säga att det kommer med modersmjölken. Det kommer snarare med moders-X-kromosomen.

Det mesta är bra med det svenska kynnet. Det är min fasta övertygelse. Men i någon sjuk blandning mellan jantelagen och Kalles Kaviar har vi blivit konflikträdda och diplomatiska in absurdum.

Det här kan också vara en rak beskrivning av mig själv. Men jag inbillar mig att många svenskar känner igen sig.

Jag minns själv hur det brukade bli när vi hade gemensam textkritik vid runda bordet under journalistutbildningen. Om 20-årige Max Wiik upplevde att någon gav hans alster för mycket skit. Ja, då gav han sig fan på att lokalisera varenda litet felplacerat skiljetecken och trycka upp det i ansiktet på vederbörande medan han log i mjugg.

Det är ingen vacker egenskap. Och det är absolut inte utvecklande - varken för journalister eller basketspelare.

Jag tror att man måste lära sig att sklija på idrottaren Kalle Karlssson och personen Kalle Karlsson för att som ungdom kunna ta nästa steg i sin karriär. Det bästa sättet att reagera på kritik, från tränare eller medspelare, är med andra ord att:

1. Lyssna på den.

2. Förstå att det inte är en personlig häxjakt som pågår.

3. Värdera huruvida du tycker det stämmer eller inte.

4. Åtgärda problemet.

Om du lär dig det här i en tidig ålder blir du inte bara blir en bättre basketspelare utan även en rimligare människa. Att kunna hantera kritik och konflikter är förstås en mognadsfråga. Men jag tror att, precis som med nästan allt annat, så ger övning färdighet.

Nej, det är aldrig kul att man är lika idrottsligt begåvad som en påse skiftnycklar. Men sitt inte och sura - gör något åt det istället.

Bara ni inte sågar mig alltså. För då jäklar tar det hus i helvete.

//Wiik

Guldhjältens nya klubb

Då kan väl Bloggen bjussa på en liten nyhet så här kvällskvisten och den här gången handlar det om den förre Luleå Basket-guarden Julie Vanloo som blev stor publikfavorit säsongen 15/16.

Den senaste vintern spelade den 24-åriga belgiska landslagsspelaren i Italien men till hösten bär det i väg till Turkiet och Istanbul Universitesi.

//Lindvall

Han har sina bästa år framför sig

En efter en förlänger nyckelspelarna sina kontrakt med BC Lueå och i dag var det dags för guarden Adam Rönnqvist som bestämde sig för att köra ännu en säsong.

 

Knappast överraskande men likafullt superviktigt. Visst - Brandon Rozzell, Quinton Upshur, Yannick Anzuluni, Tom Lidén och flera andra - är förstås högprofilerade spelare som klubben lutar sig mot men Adam Rönnqvist är liraren som personifierar BC Luleås och samtidigt är kidsens stora favorit. Det sistnämnda ska aldrig underskattas.

 

Rönnqvist spelade bara för en handfull år sedan division III-basket med Höken och är i dag en ligans bästa svenska målgörare. BC Luleå hade sina problem under 2010-talet men ungefär samtidigt som de 27-årige guarden kom in i laget började resan mot toppen.

 

Han fyller 27 år senare i höst, är fortfarande under utveckling och borde rimligtvist ha sina fem bästa år framför sig. Utmaningen för Rönnqvist nästa säsong blir att hålla en hög och jämn nivå från september till och med maj.

 

Säsongen 15/16 orkade Rönnqvist inte hela vintern. Den senaste säsongen var han en av ligans bästa spelare fram till årsskiftet, tappade en aning under 2017 utan att för den skulle falla igenom. Även om inte nivån var på Mount Everest-höjder var han en nyckelspelare hela vägen till den femte och sista finalen mot Södertälje. 

Hur som helst: Han resa ska bli superintressant att följa.

//Lindvall

 

En hyllning till världens alla sopor

Det går inte att missa dem.

De stinker surströmmingsmarinerad bajskorv på flera kilometers avstånd. Deras stank sticker i ögonen på dig. Och de är så utomordentligt usla att du blir förbannad.

De är personerna som missar matchens sista skott. De är brudarna som tappar bollen 300 gånger per match. De är grabbarna som får tränare att slita sig i håret. Spelarna som sitter längst ut på bänken och kanske aldrig ens får lira. 

De är sopor. Och de kan göra dig argare än Gordon Ramsey när han ser en illa tillagad coq au vin. Men egentligen borde du tacka dem.

När jag själv var aktiv basketspelare under ungdomsåren var jag en klassisk medelmåtta. Inget mer och inget mindre. Jag smälte in alldeles fin-fint med min mellanmjölksaktiga kompetens. Jag spelade alldeles lagom med minuter varje match och gjorde genomsnittligt många poäng.

Och precis som alla andra aktiva sportmänniskor stötte på jag på en och annan råsopa.

Jag kan orera i timmar kring dem. Snubbar som inte kunde pricka havet från en båt, en som lyckades knyta ihop sina ben i en gordisk knut så fort han skulle ta ett slidesteg och en tredje som lyckats med bedriften att göra poäng på egen korg.

Jag har till och med sett en spelare missa korgen så grovt och så många gånger att han skapade en inomhustornado som sög upp hela hallen, skickade den rakt ut i rymden i ljusets hastighet och fick gympasalen att försvinna för all framtid i ett svart hål.

Men jag ber er alla att ta några minuter för riktig eftertanke och kontemplation. Tänk efter ordentligt! Vad vore världen egentligen utan sopor? Svaret kan komma att chocka er.

Inte. Ett. Jävla. Skit.

Utan sopor - inga stjärnor. Utan stjärnor - inga medelmåttor. Och utan alla dem? Ingen idrott att njuta av överhuvudtaget.

De där lirarna (som egentligen inte borde kallas för lirare) är fundamentet som hela idrottsrörelsen bygger på. De spelar i division 5, i Korpen, i ungdomslag och de är snubbarna som i vuxen ålder får för sig att börja spela fotboll utan att aldrig någonsin förut rört ett föremål som påminner om en läderkula.

De är dina polare, din syrra, din granne och dina bekanta. Och jag själv är till och med en av dem. Jag var en medelmåtta. Fast nu är det officiellt dags att erkänna att jag suger mer än centraldammsugare från Electrolux.

Guess what? Ja, jag stinker. Men utan mig finns ni inte.

Jag behövs för att du ska kunna glänsa. Om varenda kotte kunde dunka från straffkastlinjen eller skruva in frisparkar från 50 meter skulle det inte vara särskilt märkvärdigt. Men när jag knappt petar i nedre delen av nätet efter ett maxhopp (pun intended) ser du ut som ett fysmonster.

Det är MIN uselhet som får DIG att se bra ut.

Därför uppmanar jag er alla att höra av er till en sopa som ni känner. Ta tillfället i akt skaka den här personens hand, kyss den i pannan, omfamna den och kort sagt tacka den. Det kan till och med vara på sin plats att tillägna den människan ett hyllningsinlägg på din basketblogg.

Ni behöver oss mer än ni någonsin anat.

//Wiik

Max Wiik och Peter Lindvall bloggar om basket i Luleå, Sverige, Europa och resten av världen.


Fakta om Peter
Född: 1964
Bor: Luleå
Yrke: Journalist
Gillar: Min fru, mina fem söner och en vovve som heter Syrran.
Kontakt: peter.lindvall@nsd.se


Fakta om Max 
Född: 1991
Bor: Luleå 
Yrke: Projektledare och frilansjournalist 
Gillar: Mjölk, arraksbollar och mina sjuka katter
Kontakt: maxwiik@hotmail.com 

  • Twitter

Bloggar