Vi är många i det här landet som har börjat våra fiskarliv med ett tillsnickart långspö och en burk med mask från ladugårdskomposten. På den tiden kallade vi oftast fiskarna för laxöringar, bäcköringar och havsöringar. På min trakt i norra Jämtland benämndes också laxöringar över fem kilo för storöringar.
Eftersom ordet laxöring kunde förknippas med en korsning eller hybridisering, mellan en lax och en öring, använder vi idag enbart ordet öring. Däremot finns det faktiskt en naturlig korsning mellan lax och öring, som kallas laxing. En annan intressant hybrid är mellan en öring och en röding, en relativt ovanlig fisk som brukar kallas tigerfisk.
I början på sjuttiotalet bestämdes att vi bara hade en art av öring, med det latinska namnet Salmo trutta. Förr fick fiskarna oftast namn efter var de levde, som exempelvis bäcköring och havsöring. Om vi släpper ut en liten bäcköring i havet blir det till slut en stor fisk, som vi kanske kallar havsöring eller dialektalt börsting.
I min ungdom kallades alla öringar i bäcken för bäcköringar, ett i alla hänseenden förnuftigt ordval. Det vi förmodligen inte riktigt förstod var att många av de fiskarna var avkommor till de nedströms levande laxöringarna, eller storöringarna, i sjön eller i älven.
Numera har vi börjat prata om äkta bäcköringar, vilket naturligtvis fortfarande är en öring (Salmo trutta). En äkta bäcköring lever i en skogsbäck som börjar på en myr och slutar i en annan myr. Det är med andra ord en instängd ekologisk sfär som inte står i förbindelse med vare sig större åar eller älvar.
I min lilla å i norra Jämtland, som jag i mina böcker har kallat Bäverån, fanns det bäcköringar upp mot kilot, framför allt i bäverdammarna. Så här i backspegeln kan konstateras att de fiskarna var dåtidens laxöringar och inte mer normala bäcköringar. När en sådan rensades var de alltid röda i köttet.
Min morfar förstod säkerligen att öringarna i Bäverån var barn till storöringarna i voluminösa Ströms Vattudal, eftersom ån mynnade ut i den sjön. På den tiden trodde vi nog aldrig att maskmetet i sig var skadligt för populationerna, eftersom naturen var större och det industriella skogsbruket knappt påtänkt.
Jag känner till en liten oansenlig bäck i Tornedalen som absolut hyser de så kallade äkta bäcköringarna, fiskar som lever avskilt från andra vattensystem. Intressant är att de är småväxta och har gråvitt kött. Bäcken är några kilometer lång och börjar och slutar i ett blött kärr. De öringarna kan aldrig nå vare sig Torneälven eller norra Bottenviken.
Maskmetets vara eller inte har diskuterats i decennier. En av orsakerna till debatterna är att masken är ett så kallat selektivt bete, vilket kan definieras som att masken som agn är urskiljningslöst. Ett problem är att hungriga öringar i alla storlekar oftast sväljer den maskagnade kroken med hull och hår. Det i sin tur får till följd att fiskarna är snart omöjliga att krokas av för att eventuellt släppas tillbaka.
Idag kan vi inte försvara maskmetet efter bäckens öringar, framför allt inte om vattendraget mynnar ut i en större å eller älv. Ungarna vi drar upp är själva grogrunden för mer öring i älvarna och i havet.
Om vi tittar närmare på de öringar som lever i stängda system, kan antas att inaveln är grasserande och att födotillgången naturligt begränsad. Eftersom fiskarna oftast är gråvita i köttet fattas också karotinladdade kräftdjur, viktig basnäring för många andra fiskarter som harr och röding.
Någon gång, när nostalgin flödar, brukar jag snickra mig ett långspö och vandra ner efter den isolerade bäcken i Tornedalen. Där fiskar jag som den grabb jag var, njuter av dagen och tar alltid tre fiskar till snar spis. De steks över öppen eld, en orgiastisk njutning av det gamla goda slaget. Här tycker jag att vi kan ta några fiskar per år, eftersom aktiviteten inte kommer att påverka vare sig öring- eller havsöringsbestånden nedströms.
Fascinerande är också att denna min hemligaste lilla öringbäck till slut mynnar ut i en nedströms liggande myr. Myrstråket är någon kilometer lång och fungerar som ett naturligt filter. Spännande är att där myrstråket tar slut tar bäcken vid igen. Då är inte längre de äkta bäcköringarna med.