I söndags besökte jag traditionsenligt adventsgudstjänsten i Töre kyrka. Det var nästan fullsatt, som så ofta i advent. Eftersom mina barn deltog i körsången gjorde jag ett tappert försök att hänga med i Bereden väg för Herran. Det gick sådär. Under predikan grep prästen chansen att värva nya själar: Han uppmanade oss vardagssyndare att komma tillbaka och söka frälsning mer regelbundet. Till vardags brukar det nämligen vara glesare i bänkarna.
Hur gärna kyrkans företrädare än må önska motsatsen kommer det nog att dröja ett år innan jag besöker Guds hus igen. Till syvende og sidst tror jag nämligen inte på Gud.
Min klena Gudstro till trots kan jag emellertid inte låta bli att slås av allt det fantastiska sociala och kulturella arbete som kyrkan utför. Detta gäller särskilt på små orter i glesbygden, som i Töre. Kyrkan är och förblir byns sociala medelpunkt. Många av de aktiviter som alls äger rum arrangeras genom kyrkans försorg. Till detta ska läggas ett viktigt själasörjande arbete, särskilt för de äldre.
Jag tror kyrkans betydelse ligger i att den är ett slags IKEA för själen: Den har något att erbjuda oss alla, oavsett var vi bor, tror, och har för smak. Och genom att ha en del attraktiva erbjudanden (gratis vigsel eller billiga köttbullar) känner vi oss alla välkomna att avlägga ett besök då och då.
Dessa reflektioner ligger i mitt bakhuvud och gnager när jag läser en nyutkomen bok av filosofen och ateisten Herman Philipse: God in the Age of Science? A Critique of Religious Reason (Oxford University Press 2012). Philipses gudskritik kan läsas som en fortsättning på uppsalafilosofen Ingemar Hedenius Tro och Vetande från 1949. Hedenius huvudpoäng var att vi inte har några förnuftiga skäl att hålla det för sant att Gud existerar, varför vi följaktligen bör avstå från att tro på honom. Hedenius var ganska tidigt ute i denna debatt, även ur ett internationellt perspektiv. Hans internationella inflytande blev dock litet, eftersom han skrev på svenska.
Philipses bok är ett verk i samma anda som Hedenius, men med den viktiga skillnaden att Philipse är fullt uppdaterad på de allra senaste religiösa argumenten. Exempelvis finns det idag teologer som anser att man kan bevisa Guds existens med Bayesiansk sannolikhetsteori(!). Philipse håller inte med.
En kanske mer inflytelserik tanke, som ofta förs fram i dagens debatt, men som inte var lika vedertagen under Hedenius tid, är den Wittgensteinianska tesen att religiösa påståenden inte refererar till något yttre fenomen eller sakförhållande, utan bara ska uppfattas som metaforer eller uttryck för den troendes känslor eller värderingar. Detta är, menar Philipse, inte en framkomlig väg. Att påstå att Gud existerar utan att tillstå att detta ska uppfattas som något man faktiskt anser vara sant, i åtminstone någon mening, berövar religionen på allt meningsfult innehåll.
Philipse lägger upp sin argumentation som ett slags religiöst beslutsträd, där den troende ombeds precisera vad den egentligen menar med påståendet att ”Gud finns”: Om du menar att det är sant att Gud finns, menar du då (a) att detta är något som kan stödjas med logiska eller empiriska argument, eller menar du att (b) påståendet att Gud finns kan accepteras utan ytterligare argument? Om du svarar (a), menar du då att (c) det finns vetenskapliga observationer som ger stöd för att Gud finns (vilka då?), eller (d) menar du att vi rent förnuftsmässigt kan inse att Gud existerar (hur då!?). Och så här fortsätter det, kapitel efter kapitel.
Denna typ av knivskarpa logiska resonemang imponerar på filosofer, men för den troende är de nog mest att betrakta som argumentationstekniska klurigheter. Jag misstänker att inte en enda troende som läser boken kommer att börja tvivla på sin övertygelse. Det betyder emellertid inte att Philipses projekt är misslyckat. För även om ingen deltagare i debatten faktiskt ändrar uppfattning i sak kan en bok som denna hjälpa oss att komma till klarhet med vad det egentligen är som troende och icke-troende är oense om. Detta är rimligen ett lovvärt syfte. Att försöka bringa klarhet i vad man inte är överens om kan vara ett bra första steg för att nå ökad förståelse för varandras ståndpunkter.
Samtidigt måste jag erkänna att själva frågeställningen om Guds existens inte riktigt framstår som lika angelägen idag som under Hedenius tid, då en mycket större andel av befolkningen betraktade sig som troende. Även om man, som Hedenius och Philipse hävdar, kan visa att vi inte har några goda skäl att hålla det för sant att Gud finns, tycks detta ha ringa bäring på många människors beslut att exempelvis besöka adventsgudstjänsten i Töre kyrka. Det kan man nämligen göra av helt andra skäl. Åtminstone så länge vi har en folkkyrka, som likt IKEA har något att erbjuda åt oss alla.
Referens: Herman Philipse, God in the Age of Science?: A Critique of Religious Reason, Oxford University Press, 2012, 400 sidor.