Kreativ slöjdare prisas
När kulturredaktionen reste efter europaväg 45 stannade Patrik Boström till hos familjen Marainen. Ovetandes om att Randi Marainen skulle bli 2010 års Asa Kitok-stipendiat. Patrik Boström träffade en glad stipendiat på marknaden i Jokkmokk.
Foto:
- Jag är glad och stolt. Det finns inte så många stipendier för duodji eller slöjd över huvud taget. Stipendiet betyder att det är någon som har satt värde på det jag gör. Och det ger mig värme att någon gjort det, säger Randi Marainen som förutom äran får 25 000 kronor - och givetvis möjligheten att ställa ut på Sameslöjdsstiftelsen, Sami Dudji, 2011.
I motiveringen från Sami Duodji kan man läsa att "Randi Marainens silverarbeten visar på en stark yrkesskicklighet och känsla för de samiska traditionerna och utmärker sig i ett kreativt skapande med omsorg i alla detaljer. Kreativiteten är också synlig i det mer fria skapandet där även andra traditionella material ingår. I dessa arbeten finns en härlig lekfullhet blandad med ett allvarligare intryck."
Randi Marainen gick en utbildning i silversmide i Karasjok under början av 70-talet och fick lära sig hantverket från grunden av en tysk silversmed.
- Vi var sju ungdomar som togs in och det var en bra utbildning - även om vi fick träna på mässing i tre månader innan vi ens fick såga i silver, säger Randi och skrattar.
Efter utbildningen i Karasjok kom Randi Marainen in på samiska yrkesskolan i Kautokeino där hon utbildade sig i mjukslöjd, innan hon valde att gå på Samernas folkhögskola i Jokkmokk, 1977-1975, för att lära sig hårdslöjd.
- Jag fick lära mig grunderna för hårdslöjd och det var en jättebra utbildning det med, säger hon.
Men när hon och maken Thomas byggde sin verkstad i Nedre Soppero 1980 var kassan skral, och några pengar till en silversmedja fanns inte.
- Jag köpte en vävstol i stället och kämpade så att tårarna trillade. Men det var ingen som ville betala 350 kronor för en sjal och jag tänkte att nu slutar jag med det. Jag var less på kommentarerna om att jag var för dyr, säger Randi och berättar att det var 1987 som hon återvände till silversmidet.
- Jag tänkte att jag ska göra det jag är utbildad för och det har ju aldrig varit någon som sagt något om priserna på smycken, säger Randi.
- Den kvinnliga slöjden är undertryckt och man borde protestera mer mot det. Det tar ju lång tid att väva en sjal och priserna är ofta alldeles för låga. Ändå kan folk tycka att det är för dyrt, medan det aldrig är någon som säger något när man tar ut samma priser för hårdslöjden.
Bytet från mjukslöjd till silver har hon inte behövt ångra. För några veckor tidigare besökte NSD henne och familjen Marainen. Då arbetade hon i verkstaden för fullt med de smycken som skulle säljas till marknaden. Och nu, när marknaden är i gång är det tjockt av kunder runt hennes monter. Till och med kungahuset finns bland de som bär hennes smycken.
Men trots de framgångarna är stipendiet viktigt på fler plan än äran enligt Marainen.
- Stipendiet betyder att jag kan sitta i lugn och ro och göra något annat. Det betyder frihet från det dagliga där jag kan designa och tänka något nytt.
Så jobbar vi med nyheter